Christian Dahlgren debatterar på Correns ledarsida 5 november mot rättvis handel.
Han menar att den offentliga sektorn inte med skattemedel ska uppmuntra till drägliga arbetsvillkor och rimliga löner, rättigheter till fackligt engagemang eller utbildning för de anställdas barn. Åtminstone inte i länder där detta inte är en självklarhet, men där varor som vi gärna konsumerar, som kaffe, te, bananer, kakao och apelsiner, produceras till mycket låga kostnader.
Men tvärtemot Dahlgrens raljanta ifrågasättande har Sverige en skyldighet att ställa sådana krav. Enligt lagen om offentlig upphandling (LOU) är myndigheter skyldiga att ställa arbetsrättsliga krav i enlighet med ILO:s kärnkonventioner, det vill säga FN:s internationella arbetsorganisations grundläggande krav om icke-diskriminering, lika lön, avskaffande av tvångsarbete och barnarbete, föreningsfrihet, organisationsrätt och kollektiv förhandlingsrätt.
Fair Trade är inte ett hot mot global handel, utan en förutsättning för att den ska kunna ske utan att de fattigaste utnyttjas. Den etiska märkningen stödjer dessutom småskalig produktion och främjar därmed en mångfald av fristående producenter, biologisk mångfald och ökat självbestämmande istället för ett beroende av ett fåtal transnationella företag.
Det är ytterst rimligt att en kommun, som är en stor kund och som har ansvar för medborgarnas väl, ställer krav som hindrar barnarbete, slavliknande arbetsförhållanden och löner som ligger under ett lands miniminivå. I Linköping har det funnits en bred politisk vilja samt en stark opinion för att kommunen skulle bli Fairtrade City-diplomerad.
Kommunens kostnader för kaffe som Dahlgren hänvisar till är helt irrelevant, eftersom siffran inte specificerar vad som är kostnaden för produkten och vad som är marginalkostnaden för märkningen. Det är dessutom förvånande att Dahlgren inte uppfattar att kundens önskemål är en grundbult i marknadsekonomin. Ifall kunden önskar undvika barnarbete och spridning av giftiga ämnen så behöver producenten leverera det, och att det sker följs upp med hjälp av certifieringsorgan.
Linköpings kommun har, för att på ett tydligt sätt kunnat ställa etiska krav på varor som produceras i fattiga länder, valt att delta i samarbetet Fairtrade city. I det nätverket finns flera europeiska huvudstäder genom den internationella organisationen Fair Trade International. Själva certifieringen av varor görs av Fair Trade men även av ett par andra organ. Gemensamt för dessa är att de utgår från ILO:s kärnkonventioner. Det finns inget vinstintresse inom certifieringen.
Tvärtom mot vad Dahlgren skriver behöver vi mer än någonsin ta det ansvar vi kan i den rika delen av världen, och fortsätta ställa krav, granska och kontrollera att det vi konsumerar inte leder till förtryck eller miljöförstöring på andra platser.