Uppdrag Granskning visade förra veckan att många imamer hycklar och säger en sak i den svenska offentligheten och en annan sak till hjälpsökande muslimska kvinnor. Få blev nog förvånade.

Men liksom alla vet att Jeppe super och ingen frågar varför, frågar ingen varför imamerna hycklar. En ledtråd finns i reportaget. När en imam avråder den misshandlade kvinnan från att polisanmäla säger han att polisen inte kommer att hjälpa henne; "polisen säger åt mannen att gå och att du går till domstol och ni skiljer er. Det är så, de splittrar familjen. Muslimer vill inte splittra, vi vill bilda familjer".

Imamen har gjort en riktig iakttagelse. Den etablerade, politiskt korrekta uppfattningen i Sverige är att den bästa lösningen på alla typer av äktenskapsproblem är skilsmässa. Icke-muslimska, svenska debattörer som till exempel Elise Claesson eller Göran Hägglund får rejält på pälsen när de försvarar äktenskapet.

Det är självklart förkastligt och oursäktligt att imamerna inte ställer sig på den misshandlade kvinnans sida, och att de ignorerar svensk lag. Däremot kan man förstå varför de väljer att hyckla. De har sett medieångvälten gå fram över svenska äktenskapsförsvarare, och vågar inte argumentera offentligt för att hålla ihop familjer i stället för att splittra dem. När hyckleriet börjar redan här, vid lagliga men inopportuna åsikter, blir det naturligtvis ännu starkare när ämnet är lagbrott som kvinnomisshandel eller månggifte. Därmed minskar chanserna till en öppen diskussion som skulle kunna leda till förbättring för de muslimska kvinnorna.

Det finns fler exempel på hur det trånga debattklimatet i svenska medier fördummar och stryper diskussionen. Efter att Fredrik Reinfeldt förra veckan sade att arbetslösheten är låg hos "etniska svenskar mitt i livet" publicerade både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet på nyhetsplats felaktiga påståenden om att etnicitet är ett begrepp som bara används av nynazister, och att gruppen etniska svenskar inte existerar. I stället för journalistik om den segregerade arbetslösheten serveras läsaren avståndstaganden från statsministerns ordval.

Den verklighetsbild som präglar etablerade medier är alltså mycket snäv, åtminstone när ämnet är kontroversiellt. Den som avviker från den politiskt korrekta mittfåran riskerar att bildligen rullas i tjära och fjädrar.

Därför är det litet otäckt att sekreteraren i regeringens Framtidskommission Jesper Strömbäck är bekymrad över att den växande mediemångfalden bjuder på alternativa verklighetsbilder. "Människor kan i allt högre utsträckning söka sig till medier som bekräftar deras åsikter, fördomar och verklighetsbilder", skriver Strömbäck - sannolikt syftande på alternativa nyhetskanaler på internet (DN Debatt 18/5).

Med tanke på likriktningen i etablerade medier är det inte alternativen vi borde oroa oss över. För det är väl inte så att medierna ska uppfostra svenskarna till att tycka och tänka likadant? Vi gillar väl olika?