Kontrapropositionsvotering är en sorts utslagningsprocess när man fattar formella beslut: Om det finns flera förslag – på ett föreningsmöte eller i riksdagen - bestämmer ordföranden/talmannen vilket som är huvudförslag. Sedan ställs de andra mot varandra och till slut finns det två förslag kvar i den avgörande omröstningen.

Normalt röstar man på det förslag man gillar bäst och lägger sedan ner rösten. Dock har Sverigedemokraterna valt att bryta mot den praxisen och röstar i flera voteringar på det förslag de tycker minst illa om. Det var vad som överraskande ledde till regeringskrisen hösten 2014 där alliansbudgeten vann, vilket fick Löfven att hota med nyval.

Årets valresultat ledde ju till att ingen grupp har egen majoritet i riksdagen. Då ställs många förslag mot varandra. Om vi skulle fått en alliansregering skulle de rödgrönas förslag vinna i första omgången och sedan skulle Alliansens och Sverigedemokraternas förslag stå mot varandra i kontrapropositionsvoteringen. Därefter skulle det i slutvoteringen avgöras om de rödgrönas eller Alliansens förslag vinner. För att alliansregeringens förslag skulle gå igenom räcker det alltså inte att SD lägger ner rösten, de måste rösta på alliansförslaget.

Riksdagen röstar nästan varje onsdag och fattar då ett antal beslut. Det innebär att SD skulle ha avgörandet varje vecka. Detta skulle dels ge dem ett stort inflytande, dels öppna upp för samtal och kompromisser för att en sådan regering ska kunna överleva.

Eftersom Centern och Liberalerna lovat att inte släppa fram en regering med SD-inflytande blev det självklart att de röstade nej till en M+KD-regering. Dock har väldigt många väljare haft svårt att förstå bakgrunden. Och det har att göra med att kunskapen om ”kontrapropositionsvotering” är noll.

Detta illustrerar vad som hänt med civilsamhället. Skulle man göra en tidsresa 50-60 år tillbaka skulle ett ord som ”kontrapropositionsvotering” inte varit lika främmande. En mycket stor andel av svenskarna var med i föreningar, hade gått på kurs i föreningsteknik och gick på möten – i allt från elevråd, politiska ungdomsförbund och partier, nykterhetsorganisationer, idrottsrörelsen.

I början av 1990-talet var varannan svensk aktiv i en förening - mot var tredje i dag. Idag är det främst i organisationer som båtklubbar och bostadsrättsföreningar, snarare än i politiska partier. Sverige är inte längre det föreningssamhälle som var en kärna i demokratin. Unga är till exempel fortfarande starkt politiskt intresserade. Men de är i mycket liten utsträckning medlemmar i politiska ungdomsförbund.

Och varför ska man gå med, vara på möten, besluta om dagordningar när man kan trycka ”gilla” på Facebook? Klart är dock att demokratin inte mår bra av ett försvagat föreningsliv och en hatisk internetmobb.

Det går naturligtvis inte att tvinga fram ett förnyat Föreningssverige. I stället måste beslutsfattarna engagera sig hårdare på sociala medier och satsa på pedagogik.

Bristen på detta framstår tydligt i hur många som haft svårt att förstå partiernas agerande i regeringsfrågan.