Att i förväg med säkerhet kunna bedöma resultatet av ett politiskt val är närmast omöjligt. Inte minst gäller det amerikansk politik. Få ansåg det möjligt att Donald Trump skulle kunna bli president; själv tillhörde jag de få som trodde det skulle kunna ske.

Ett klassiskt amerikanskt exempel är att Harry Truman var utdömd på förhand i 1948 års presidentval. Republikanen Thomas Dewey sågs som den självklare nye presidenten. Chicago Daily Tribune hade till och med på sin förstasida "Dewey Defeats Truman" morgonen efter valet. Det var dock länge sedan. Långt innan konsulter, undersökningsföretag och politiska sekreterarare spelade en central roll i valkampanjer.

Bland det viktiga som då hände var att Truman innan valet sammankallade ett extra möte med det amerikanska representanthuset. I sitt inledningstal sa han att ”den här dagen är då vi sår rovorna hemma i Missouri”. Uttrycket var utanför manus och spontant, men kom att älskas av väljarna.

Det illustrerade, också för storstadsväljarna, att Harry Truman var en person med verklighetsförankring, någon som inte bara levde i politiken. Kanske har vi något att lära oss av detta också i Sverige.

Naturligtvis ska partier och politiker stå på en fast ideologisk grund. Men det måste vara rimligt att den som ska företräda sina väljare också vet hur väljarnas vardag ter sig. Klyftan mellan väljare och valda ökar och det har bland annat att göra med att allt fler av dem som är politiker är just yrkespolitiker. De har inte sällan gått vägen från elevrådsordförande till politisk sekreterare för att sedan bli riksdagsledamöter.

Som framgår av de pågående skandalerna bor allt fler riksdagsledamöter i Stockholm, inte i sin valkrets. Att det tillåts gör Sverige unikt.

I de flesta länder måste den parlamentariker som flyttar från valkretsen lämna sin valda position.

Det svenska är ingenting nytt. Carl Lidbom – framstående socialdemokrat och minister – var uppvuxen på Östermalm i Stockholm, men invald i riksdagen från Östergötland på 1970 och 80-talet. Han hade dock ingen anknytning till Östergötland, utan partiledningen hade tvingat socialdemokraterna i Östergötland att sätta honom överst på riksdagslistan.

När vi båda satt i riksdagen minns jag att han en gång berättade för mig att han skulle besöka Östergötland, vilket skulle vara lärorikt.

Den pågående EU-valkampanjen är i hög grad principiell och ideologisk. I mycket liten utsträckning försöker partierna visa på vad deras EU-politik – om den fick genomslag – skulle betyda för väljarnas vardagsliv. Kampanjerna handlar i hög grad om hur Sverige ska förändra EU, mindre om hur EU skulle kunna förbättra svenskarnas vardag. Sverige behöver ju EU, långt mer än EU behöver Sverige.

Just klyftan mellan väljare och valda ger framgångar för de högerpopulistiska partierna. I Sverige visade undersökningar efter förra årets val att en stor del av Sverigedemokraternas väljare inte instämde med det parti de röstat på, det vill säga att deras röst lades i protest mot de traditionella partierna.

EU-valrörelsen får mig att längta efter rovorna, efter den självklara förankringen i en verklighet utanför partihögkvarter och regeringskansli.