Det är bombattentat och skottlossningar över hela landet. Räknat per capita är det bara det våldshärjade Afghanistan som kan uppvisa en liknande situation som Sveriges, menar analytikern Henrik Häggström på Försvarshögskolan.
Polisen har utlyst ett slags nationellt nödläge och inlett ”Operation Rimfrost” mot den grova gängkriminaliteten efter helgens skräckdrama i Malmö, där bland annat en 15-årig pojke sköts ihjäl på öppen gata.
SD har tagit denna senaste oerhörda händelse i den långa brutala våldsvågen till intäkt för att väcka misstroendevotum mot justitieminister Morgan Johansson (S). Kvickt instämde M och KD, vilket i det politiska spelet kan tolkas som att banden till SD knyts närmare.
Samtliga i Jimmie Åkessons hägrande ”konservativa block” gisslar regeringen hårt för att ha förlorat kontrollen över utvecklingen, inte utan skäl. Det alarmerande läget är talande. De som sitter vid makten bär oundvikligen ett tungt ansvar.
Men att skramla med misstroendevapnet är naturligtvis främst en demonstrationsuppvisning i syfte att stärka de egna partiaktierna hos en befogat orolig folkopinion, som dagligdags möter nya rubriker om skjutningar och sprängningar.
En riksdagsmajoritet för att avsätta Johansson har knappast den SD-ledda trion ens själva trott på att kunna uppbåda. Och nog kan man anklaga justitieministern för en hel del, fast någon 70-talsromantisk flummare i mjukisbyxor har han väl inte direkt gjort sig känd som.
På vilket avgörande sätt skiljer sig egentligen Socialdemokraternas kriminalpolitik från exempelvis Moderaternas när det kommer till kritan? Skicka in svaret om du klurar ut det.
Ska politisk skuld sökas till varför Sverige numera på fullt allvar kan jämföras med Afghanistan i eskalerande våldsnivå, är det åratal av försummelser under såväl S- som M-ledda regeringar man finner.
Det handlar inte bara om det uppenbara misslyckandet att få till stånd en effektivt fungerande polisorganisation med stark lokal förankring (lärdomar i mängd kan hämtas från New York-polisens framgångsrika arbete, men av mystiska anledningar har de inte gått att omsätta här).
Utan också om ovilligheten, eller oförmågan, att ta intryck av forskare som den internationellt ansedda kriminologen Per-Olof Wikström. På 90-talet varnade han och hans kollegor om den komplexa sociala problematiken i städernas utanförskapsområden, risken för framväxande parallellsamhällen och etablerandet av regelrätta gatugäng som inspirerades av kriminella MC-ligor med stort våldskapital. Insatserna blev klena och följden katastrofal.
Men erkännandet av den bistra sanningen är kanske inte lika kul att hojta om från riksdagens talarstol.