Vad skiljer egentligen demokrati från populism? I båda fallen rör det sig om en princip där majoriteten – folkflertalet – ska bestämma viktiga samhällsfrågor.

I den nu pågående valrörelsen till Europaparlamentet finns det partier som kampanjar mot populism, och som säger sig vilja bekämpa populismen i EU. Hur då?

Om det finns åsikter, partier eller rentav sakpolitiska förslag som man är oense om, går det naturligtvis att argumentera för sin sak och mot någon annans, men att ifrågasätta själva upplägget verkar kanske inte så genomtänkt för den som själv är beroende av väljarnas röster.

Den liberala demokratin är något annat än de enkla majoritetsomröstningarna. Den liberala demokratins uppgift är att skydda och värna människors rättigheter att leva, ha egendom, ingå kontrakt och efter bästa förmåga söka efter lyckan, utan att inskränka andras lika rätt.

Demokrati har visat sig vara det segaste skyddet för dessa rättigheter. Men demokratin är ett medel för att skydda individers rättigheter, inte ett mål i sig.

Det som kallas identitetspolitik är något annat. Den har stora logiska brister, eftersom du inte skulle vara fri eller kapabel att själv forma dina åsikter, vem du ÄR definierar dina intressen. Självklart kan en fattig person vara för sänkta skatter och mindre bidragsberoende, helt enkelt för att hon vill kunna ta ansvar själv.

En person född utanför Sverige kan vilja stänga gränsen för immigranter. En kulturskapare vilja ha en fri marknad för konst och skådespeleri. Nationell tillhörighet skapar egentligen inte heller någon självklar uppsättning av åsikter. Personliga attribut är inte påverkbara på samma sätt som åsikter är.

Själva föreställningen att mängden pigment skulle avgöra vad en människa kan tycka är från början till slut en rasistisk idé.

Identitetspolitik har inte bara skadat det offentliga samtalet genom sin barnsliga attityd. Den har också bidragit till framkomsten och framväxten av populistiska rörelser. Som den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev formulerat det: ”Populism är identitetspolitik för majoriteter”.

Populism kan alltså definieras som en politisk rörelse för oinskränkt demokrati där majoriteten alltid har rätt, och dessutom makt att påtvinga andra. Det är själva den politiska maktens omfattning som utgör risken för samhället i stort, inte det faktum att den bygger på en majoritet.

Men eftersom både minoritetsidentitärer och populister vill använda statens tvångsmakt för att styra, hindra och reglera andra människor så är de naturligen i konflikt med varandra.

En tänkbar lösning, som inte riktigt har prövats under senare år, är att återupprätta liberalismen som politisk kraft. Alltså inte liberalism som i att posera eller ”ta ställning”, utan just att erkänna varje vuxen människas rätt till sina egna val. Där har Europa en tradition att återuppväcka – tron på individen i frivillig gemenskap med andra.

Nationen, klanen, gruppen är inte någon relevant politisk enhet i den liberala hållningen. Men inte heller staten eller överstaten bör ha någon verkligt framträdande roll i människors vardag. Överdriven tilltro till politiska lösningar riskerar alltid bakslag.