Men livet är inte en dans på rosor, utan förser oss med prövningar. Det bekväma livet är inte liktydigt med det goda livet, människan mår som bäst när hon klarat av något svårt och behärskat situationen.

Sedan finns närmast outhärdliga förhållanden, som kräver aktivt stöd från omgivningen; familj, vänner eller samhället. En gång i tiden var uppfattningen att välfärdsstaten var till för att de mest utsatta skulle kunna räkna med att få den hjälpen när den verkligen behövdes. Men avsikten var aldrig att lägga allas liv tillrätta. Ändå har vi hamnat här, där behövande lämnas utan hjälp, medan statliga bonusar delas ut till dem som lever precis så jämställt som överheten kräver. Exemplen är otaliga.

Vad som är ännu värre, är bristen på frihet. Vanliga hederliga människor borde i större utsträckning lämnas ifred. Hjälp ska inte ges om den inte är efterfrågad, och verkligen inte om den inte behövs. Hur stor brist på fantasi och empati måste det finnas för att någon omöjligen ska förstå att det inte bara finns ett enda sätt att lösa problem på, eller ens att definiera problemet på.

Nej, det är dags att sätta fingret på byråkratin som förlamar, snärjer och förminskar.

Det tycks inte saknas möjlighet för gnetiga byråkrater, envisa paragrafryttare, ivriga glädjedödare eller självutnämnda småpåvar att finna en tryggad anställning inom den offentliga världen. Där sitter de och uppbär lön från skattebetalarna och kommer med förnumstiga råd eller lägger hinder i väggen för hederliga människors försök att förverkliga sina drömmar.

Överallt i samhället ska processerna dokumenteras, strukturer identifieras och värdegrunder diskuteras. Som om detta skulle lösa några problem alls. Nej, i stället är det medelmåttornas revansch på de skapande krafterna. Så många är nöjda med sin insats om de efteråt kan säga ”något formellt fel har inte begåtts” i stället för ”det här blev riktigt bra för alla”.

Därför blir hela den offentliga diskussionen nästintill meningslös när så lite tid och energi ägnas åt att förbättra de offentligt utförda välfärdstjänsterna. Visst finns det problem i privata företag, människor är felbara. Skillnaden är att fel och brister inte i längden kan lämnas utan åtgärd. Ständig förbättring och förkovran är drivkraften inom det privata. Men en kommunal skola eller en avdelning på landstinget kan i skydd av politik och byråkrati fortsätta på samma sätt i åratal utan att det uppmärksammas. Sedan blir det berättigad kritik mot kriminella som lurar till sig pengar med påhittade tjänster, men aldrig kritik mot dem som betalar ut pengarna.

Under åtta år underlät Alliansen att förklara vikten av privat ägande och privat drift. Så blev den också sårbar för osakliga attacker om att ”något håller på att gå sönder”. Nu har Sverige en ny regering, och den tycks inte lägga två strån i kors för att vilja laga det påstått trasiga. Och hur skulle den kunna göra det? Problemen beror på för mycket politik och för lite frihet, för höga skatter och för små marginaler hos medborgarna.

Alla vill få det bättre, men lika många är inte beredda till förändringar.