Få frågor väcker så mycket ont blod i samhällsbyggnadsdebatter som frågan om bilar och parkeringar. Många gånger fastnar diskussionen dessutom i polariserade hjulspår. Det är kanske inte så konstigt med tanke på hur viktig bilen är för många i strävan efter att få ihop livspusslet, samtidigt som bilens krav på stora ytor är i vägen för den urbana samhällsutveckling som vi kan se är stark i hela världen.

Om vi ser tillbaka på historien till 1908, då Henry Ford började masstillverka bilar, kan vi se hur människors frihet ökat i en enorm takt samtidigt som avstånd minskat i samma takt. Det är en enorm frihetsrörelse som möjliggjorts tack vare bilen.

Jag behöver bara gå tillbaka till mina morföräldrar, vilka behövde cykla från Linköping respektive Motala för att kunna träffas på dansbanan i Borensberg på sent 40-tal. Det är alltså mindre än 70 år sen och avstånd som många idag pendlar dagligen. En sådan enorm bekvämlighetsökning är förstås väldigt svår backa tillbaka, utan att möta stort motstånd. Den oförståelse som många debattörer visar mot detta är ett stort hinder för en konstruktiv debatt.

Ser vi till den nuvarande utvecklingen globalt så går den mot att människor samlas i urbana superstäder. De högsta bostadspriserna i Sverige hittar vi innanför tullarna i Stockholm, i en bebyggelse som inte alls är byggd och planerad för bilar från början. Här är bilen många gånger ett hinder. Det är svårt att bli av med bilen eftersom det är en konstant brist på parkeringsplatser. Att hyra en garageplats är dyrt och trängseln gör att du oftast kan gå eller åka kollektivt betydligt snabbare dit du ska.

I frågan om bilen uppstår den mest infekterade diskussionen antagligen ur krocken där framtid möter nutid. På samma gång som vi är på väg mot en ännu större urbanisering, vilken vi måste planera för, vet vi också att människor lever sina liv idag och deras livspussel måste gå ihop nu, inte om 30 år.

För mellanstora städer av Linköpings storlek blir frågan extra intressant. Linköpings kommun tar i sin planering höjd för en framtida kommun med 250 000 invånare. Det är en ökning från idag med 56 procent. I den framtida ”innerstaden” planeras för 50 000 invånare, en ökning med 67 procent. Ambitionen är alltså betydligt mer människor på en oförändrad yta.

En utveckling som innebär ett rejält utökat serviceutbud inom promenadavstånd, lägre kostnader för infrastruktur, underlag för bättre kollektivtrafik och så vidare. Det är alltså en positiv utveckling som följer den gängse trenden med fortsatt snabb urbanisering. I den utvecklingen är det svårt att ge den ytkrävande bilen den plats som många önskar.

Samtidigt måste vi se till människors livssituation här och nu. En stark attraktionsfaktor med en stad av Linköpings storlek, jämfört med till exempel Stockholm, är att man utan problem kan ta bilen förbi IKEA på vägen hem från förskolehämtningen, ett projekt som i Stockholm behöver planeras flera dagar i förväg och upptar en hel lördag. I takt med att vi planerar för en ny stad får dock bilen ofta stryka på foten och vi tappar den mindre stadens fördel. Om vi försämrar vår attraktivitet här och nu blir det oerhört svårt att nå det långsiktiga resultatet.

Det är viktigt att vi alla har med oss den här förståelsen för frågans två sidor när vi arbetar för att förbättra vår stad.