Sveriges industri producerar idag mindre än för 15 år sedan. Österrike sticker i stället ut med en ökning på 50 procent under samma period. Tack vare det har Österrike också gått om Sverige i den så kallade välståndsligan där BNP per capita jämförs efter hänsyn till skillnader i kostnadsnivåer. Hur kunde det bli så?
Länderna har många likheter. Befolkningen är jämförbar. Båda har decennier av socialdemokratisk dominans bakom sig. Skattetrycket och regleringar vittnar om det. Även Österrike har ett högt flykting- och invandringstryck.
Industristrukturen är också likartad, men i Österrike många mindre och mellanstora industriföretag särskilt framgångsrika trots att de inte ligger i framkanten för digitalisering.
Villkoren för dessa företag har varit bättre i Österrike än i Sverige, bland annat i form av ett utmärkt lärlingssystem. Bostadspolitiken levererar, men är kostsam. Österrikarna har dock undvikit tre stora svenska självmål.
För det första har man hittat en annan väg att kombinera flexibilitet och trygghet i arbetslivet. Istället för upptrissade krav på mer anställningstrygghet och a-kassa, infördes år 2003 med fackens goda minne att arbetsgivaren avsätter 1,5 procent av varje arbetstagares lön till dennes individuella konto.
Vid uppsägning, oavsett skäl, kan man välja mellan att använda en del av pengarna som avgångsvederlag eller att flytta över hela summan till nästa anställning. Pengarna kan användas till att komplettera utbildningen eller så kan de stå kvar till pensionen.
För det andra förvaltas de statliga bolagen mycket mer professionellt. I stället för debaclen som i Vattenfall och Telia ligger Österrikes statliga bolag under ett ägarstyrningsbolag som njuter respektavstånd från politiken. Det har under åren framgångsrikt sålt av en hel del bolag, men ändå upprätthållit sitt värde genom förädling av de som står kvar.
För det tredje klagar Österrikes näringsliv visserligen också på byråkratin, men någon motsvarighet till de absurt långa handläggningstider för tillstånd finns inte som i Sverige stoppar många industriinvesteringar, även sådana som skapar stora miljövinster.
I Sverige är klimatpolitiken helt inställd på att industrin inte skall växa. Naturvårdsverkets kvantifiering av färdplanerna mot koldioxidneutralitet utgår från en stagnerande industri, inriktad på Sveriges territoriella utsläppsmål. Tanken på att en växande industri i Sverige faktiskt skulle sänka de globala utsläppen är tabubelagd i regeringskansliet.