Ledare Jordbruk är inte som andra företag. Även om de blir färre till antalet finns det gårdar som i århundraden har brukats av samma släkt. Allt på platsen har formats av förfäderna – skogen, jorden och byggnaderna. Tanken svindlar.

De långa tidsperspektiven inom jord- och skogsbruket kan märkas av alla som rör sig i skog och mark. Skogen vårdas för framtida generationer. Åkrarna förbättras ständigt.

Landskapet som vi känner det är format av människan och hennes djur. De små åkerlapparna som är karaktäristika för delar av de småländska länen har det flyttats sten i århundraden för att skapa. Jordarna på Östgötaslätten, Västgötaslätten, Uppsalaslätten och Värmlandsnäs – som globalt sett är några av de bästa – har gett mat till människan sedan hedenhös. Jordbruket är motsatsen till kvartalskapitalism.

Den svåra torkan som i år slår hårt mot jordbrukarna är inte heller ett nytt fenomen. Men en historisk tillbakablick visar att svårigheter för jordbruket inte bara är en angelägenhet för näringen utan också staten – att ha med sig det perspektivet är viktigt när det nu höjs röster för att staten inte ska stödja bönderna i deras svåra tid.

Regeringen har dock lovat hjälp i någon form. Och att staten bör stödja jordbruket grundar sig dels på argumenten om självförsörjning, dels på det oskrivna kontrakt som av hävd finns mellan staten och bönderna. Ett som har funnits långt innan den gemensamma jordbrukspolitiken i EU. I korthet går det ut på att jordbrukarna accepterar kraftig myndighetsstyrning för att staten å sin sida hjälper till om det blir riktigt svåra tider. En ordning som påminner lite om en försäkring.

Ser vi tillbaka på de senaste hundra åren går det också att konstatera att nog ingen annan bransch har varit så hårt reglerad som jordbruket. Äganderätten är och har varit kraftigt inskränkt. De gamla jordbruksnämnderna, som pris- och marknadsreglerade jordbruket och fisket, styrde på detaljnivå. Jordbruksnämnden hade till och med makt över vem som skulle få ta över en gård.

Det tidigare statsrådet Sven Otto Littorin, som på sin Facebook-sida (20/7) har utvecklat resonemanget, skrev: ”Att det var några som ändå valde att fortsätta vara jordbrukare är ett rent mirakel. Jag är övertygad om att det beror på två saker: dels de väldigt långa perspektiv som bönder har på sin ’investering’, dels en slags tyst överenskommelse – visst ni reglerar, skattar och bestämmer, men om det blir riktigt illa ställer ni upp för oss. Ett slags lantbrukets samhällskontrakt.”

Jordbruk är inte som andra företag – det ger mat på borden, öppna landskap, miljönytta och så är det kraftigt reglerat. Staten bör därför stödja bönderna.

Men konsumenterna kan också bidra, genom att köpa svenska produkter. Det är även i livsmedelsaffären och på restaurangen som den verkliga skillnaden görs – genom att köpa svenska livsmedel så att det landskap som tidigare generationer har vårdat kan bevaras.