Vågen av hänsynslösa sprängattentat fortsätter och har nått en sådan omfattning att Sverige hamnat på världskartan. Den explosivt accelererande våldsspiralen som drabbar oss har ingen sett maken till bland jämförbara västerländska samhällen under fredstida förhållanden.
”Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner eller länder med en lång historia av terrorism för att hitta en motsvarighet”, säger kriminologen Amir Rostami (DN 4/11). Antalet sprängningar, senast tre stycken ytterligare i Malmö den gångna helgen, har blivit så många att dåden fått karaktär av ett normaliserat inslag i den svenska nyhetsrapporteringen.
Det är en skrämmande utveckling. Med de två sprängningar som skakade Linköping i somras vet vi, direkt och konkret, vilken fasa varje ny svart rubrik innebär. Att smällande bomber kommit att tillhöra den svenska vardagsverkligheten betyder mer eller mindre att de kriminella gängen håller samhället som gisslan.
Hur vi hamnat i en sådan bisarr, oacceptabel och internationellt sett unik situation kan tyckas svårt att förstå. Det är ett gigantiskt misslyckande för rättsstaten, det är ett svidande underbetyg för den styrande politiska klassen.
Och det är vanliga medborgare som tvingas betala det tyngsta priset när våldsmonopolet rämnar. I dess ruiner har de kriminella gängen kunnat ägna sig åt en privat kapprustning. Medlemmarna har triggat varandra till en allt samvetslösare brutalitetsnivå i sina uppgörelser, som inte sällan rör kontrollen över den extremt lönsamma illegala knarkhandeln.
Vilka sanktioner har gänget mött? Få skjutningar och ännu färre sprängningar klaras upp. Gängmedlemmarna kan i det närmaste härja riskfritt från lagens långa förtvinade arm. Resultatet är att det grova våldet bitit sig fast, och blivit så utbrett, att man snart måste börja gradera det som systemhotande.
Det blir inte bättre av att politikerna panikartat sprutar ur sig ogenomtänkta förslag till åtgärder som antingen har klena effekter (hårdare straff) eller raserar rättssäkerheten (anonyma vittnen). Ska man knäcka de kriminella gängen behövs snarare vad vi saknar idag: ”en fungerande organisation av poliser, åklagare och andra myndighetsföreträdare”, menar kriminologen Leif GW Persson (Expressen 22/9).
Specialrekrytera några hundra personer i en styrka öronmärkt för uppdraget. Övervaka, spana, utred. Problemet kommer då att kunna halveras de närmaste åren. ”Inom ramen för gällande lagstiftning och till en kostnad av ett par hundra miljoner”, enligt GW. Men att få ordning på den notoriskt dysfunktionella polisen är förstås lättare sagt än gjort.