Sverige skulle lyssnat bättre på Per Ahlmark

Den radikala islamismens utmaning nonchalerades för länge.

Per Ahlmark (1939-2018), liberal författare och debattör, samt FP-ledare och vice statsminister på 70-talet.

Per Ahlmark (1939-2018), liberal författare och debattör, samt FP-ledare och vice statsminister på 70-talet.

Foto: TT

Ledare2019-10-31 17:46
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

När liberalen Per Ahlmark 2003 skrev ett nytt förord till ”Vänstern och tyranniet”, en av 90-talets viktigaste svenska böcker och som gjorde upp med kommunismens medlöpare, underströk han att det öppna demokratiska samhället åter måste rusta sig till kamp. 

Med den internationella terrorismen och 11-septemberattackerna 2001 stod vi inför ett förnyat hot av civilisatoriska dimensioner. ”Den tredje totalitära världsåskådningen under de senaste hundra åren har nu trätt fram med kraft och tydlighet. Efter kommunismen och nazismen ser vi hur den islamska fundamentalismen ställer liknande krav på oss. Vi ska anpassa oss till dess anspråk som inte medger invändningar, pluralism eller kompromisser”, varnade Ahlmark. 

De radikala islamisterna ryggar inte för ohämmat våld, målet är erövring och utplåning av deras fiender. ”Liksom nationalsocialismen och kommunismen har de sina heliga texter som ska tolkas bokstavligt. De tre ideologierna har alla sina utopier, kräver alla att få styra världen och är alla inställda på folkmord. De föraktar frihet, avvisar demokrati och hatar judarna (men delvis på olika sätt)”. 

Hur rätt hade han inte. Barbariets profeter kan skifta förklädnader och språkbruk. I grunden är det bara varianter av samma gamla onda frälsningslära av blod, död och brutalt förtryck som de representerar. 

Om vi i Sverige lyssnat bättre på Per Ahlmark redan då, 2003, skulle möjligen förståelsen av allvaret i den islamistiska utmaningen varit mera utbredd och beredskapen större. Dessvärre måste man konstatera att det officiella svaret länge präglades av naivitet, bristande kunskap och yrvaket fumliga åtgärder. 

Vi har heller inte undgått att bli drabbade av dödlig islamistisk terror. IS-sympatisören Rakhmat Akilov, mannen bakom det hemska terrordådet på Drottninggatan i Stockholm 2017, skulle aldrig fått uppehålla sig här. Trots avslag på sin asylansökan, trots att han fanns på Säpos radarskärm, lyckades han i flera år hålla sig undan tills det var för sent. 

Antalet våldsbesatta islamistiska extremister i Sverige har ökat från några hundra till tusentals sedan 2010. I EU har vi, näst Belgien, varit den mest omfattande exportören av IS-krigare till Mellanöstern. IS-kalifatet där är idag söndersmulat och dess portalfigur Abu Bakr al-Baghdadi död. Det är också al-Qaidaledaren Usama bin Ladin sedan 2011. Den giftiga ideologin är ingalunda oskadliggjord för det. 

Sex islamistiska hatpredikande imamer som Säpo tagit i förvar har nu regeringen beslutat ska förpassas ur riket, men det är osäkert om utvisningarna kan verkställas. Hur många har de hunnit radikalisera? Hur många fler står på tur att sprida deras avskyvärda budskap? Med etablerandet av islamismens nätverk i Sverige lär vi få brottas med obehagliga frågor som dessa en lång tid framöver.