Tefaten anfaller! I USA under slutet av 40-talet och början av 50-talet kom en strid ström av vittnesmål om mystiska flygande farkoster på himlavalvet. På fullt allvar trodde många att det var utomjordingar som kom på besök. UFO-trenden var född. Att inga som helst vetenskapliga belägg fanns för denna plötsliga svärm av intergalaktiska påhälsningar spelade ingen roll. Tefaten upplevdes ändå som reella, eller mycket troliga, i en förbluffande stor mängd människors sinnen. Den främsta förklaringen till UFO-nojans utbrott och spridning anses vara kalla krigets spända känsloläge. Hotet från Sovjetkommunismen, dess militära raketer och infiltrerande agenter, hade precis seglat upp. Tefatsvågen blev ett socialt faktum som en slags kanalisering av det ångestfyllda klimatet.

Ett besläktat fenomen inträffade under 1980-talet med persondatorrevolutionen. Både då och tidigare fanns en utbredd skepsis och åtskilliga farhågor om vad datoriseringen av samhället kunde medföra. Riskerade inte utvecklingen att löpa amok? Människan kunde förlora kontrollen över de avancerade maskinerna och bli teknikens fångar. Dystopiska framtidsscenarier á la Orwell var inte ovanliga, tänk bara om datorerna startade kärnvapenkrig på egen hand i stil med filmen "War games" (1983).

I samma veva började det rapporteras i media om människor som mådde dåligt av att arbeta med datorer. I Sverige klagade vissa användare av dessa kontorslandskapens nymodigheter över huvudvärk, yrsel, koncentrationssvårigheter, märkliga stickningar i kroppen och så vidare. Beteckningen "bildskärmssjuka" kom i svang, snart mera känd under etiketten "elöverkänslighet". Trenden förstärktes när mobiltelefonerna blev var mans egendom på 90-talet. Kunde vi lita på att strålningen, de elektromagnetiska fälten som omgav oss, inte var farliga? Människor trädde fram och förklarade sig må dåligt av att bo i närheten av mobilmaster, kraftledningar, att överhuvudtaget ha elektriska apparater i sina hem. De drabbade organiserade sig i Elöverkänsligas riksförbund (bildat 1987, då vid namn "Föreningen för el- och bildskärmsskadade").

Förbundet erkändes som medlem av den svenska handikapprörelsen och tilldelades skattebidrag av staten första gången 1995. Socialstyrelsen ger fortfarande bidrag till förbundet, årligen drygt 1,7 miljoner kronor. Detta trots att vetenskapliga undersökningar, gång på gång, konstaterat att elöverkänslighet är lika verkligt som tefaten i 50-talets Amerika. Kort sagt, elöverkänslighet är ingen belagd diagnos. Så hur kan staten missbruka skattebetalarnas pengar till att understödja detta? 2005 sa Leif Näfver, som då höll i Socialstyrelsens bidragskran: "Systemet är uppbyggt på vilka konsekvenser det får för olika personer, om de är att betraktas som funktionshinder, inte vad som orsakar symptomen". Det gäller än.

Okej. Dra ihop ett gäng personer i en förening som stenhårt hävdar att de blivit svårt sjuka av kontakt med flygande tefat som landat i deras trädgårdar och avgett konstigt strålning. Vetenskapen avfärdar visserligen denna tefatssjuka som humbug. Men medlemmarna i Tefatssjukas riksförbund insisterar ändå att de har symptom, orsakad av skadlig utomjordisk aktivitet. Släng in några skattemiljoner på kontot, Socialstyrelsen.