Gunnar ”Hjule” Johansson i Mjölby älskar sitt jobb. I ett halvt sekel har han arbetat på däckverkstad. Snart fyller han 67 år, men hoppas kunna fortsätta några dagar i veckan ändå. ”Det är vår kamratanda. Det har aldrig varit några konflikter. Alla grabbar har tyckt om en, och alla kunder som man har haft hand om. Om jag försvinner kanske det blir en saknad. Var är den där gubben?”, förklarade Gunnar ”Hjule” Johansson i Corren 3/2. En sådan tillvaro är sannerligen inte alla förunnat.

Hur många är det inte som vantrivs på sina arbetsplatser, sprider dålig stämning, drar ner produktiviteten och förmodligen inte skulle vara saknade en ringaste dag om de försvann? Men att lämna sin fasta anställning för att byta jobb, särskilt om man har kommit upp i åren, upplevs ofta som ett vågspel med höga insatser. Hellre biter man sig kvar än tar språnget ut i det okända och riskerar sin försörjning, trots tilltagande missmod. Det är begripligt, fast knappast sunt. Vilket belyser ytterligare ett strukturrelaterat problem med svensk arbetsmarknad. Den tenderar dels att låsa ute människor som saknar jobb, dels låsa in dem som redan har en anställning men borde söka sig vidare. Såväl mänskligt som samhällsekonomiskt finns goda skäl för reformer i riktning mot större flexibilitet och ökad rörlighet. Exempelvis lägre arbetsgivaravgifter och minskade jobbskatter. Skrotande av lagen om anställningsskydd. Införande av lagstadgad fri kontraktsrätt som trumfar kollektivavtalen.

Men inte utan att samtidigt förbättra a-kassan, vilket det nu talas om från riksdagen. Det är en klok idé. Liberaliseringar kräver att människor kan känna trygghet i förändringen, vilket underlättar uppbrottet från ett arbete till ett annat. Taket på 18 700 kronor har inte höjts på ett och halvt decennium. Urholkningen över åren är dramatisk och dagens låga nivåer gör i praktiken det som ska vara en omställningsförsäkring till något illusoriskt. En tidsbegränsad ersättningsökning som verkligen motsvarar 80 procent av lönen för fler normalinkomsttagare är ekonomiskt och psykologiskt rationellt - och kan bidra till att ge politisk legitimitet åt en avreglering av arbetsmarknaden som förr eller senare synes oundviklig.