Att de uppmärksammade ungdomsrånen med förnedringar och misshandel är allvarliga i sig är uppenbart. Men till skillnad från andra samhällsfrågor riskerar just den här att göra allt annat mindre viktigt för de föräldrar som oroar sig för sina barn.
I SVT Agenda (16/2) uppmärksammades nyligen just detta av den före detta polisen Mustafa Panshiri. Han befarar att oron kommer att ge upphov till medborgargarden, eftersom de flesta föräldrar är villiga att kasta många regler överbord för att skydda sina barn. Bland dessa medelklassföräldrar är det många som dessutom är drivande i samhället. De jobbar och betalar skatt, engagerar sig också ofta i föreningsliv och andra volontäraktiviteter i den mån det finns tid.
Dessa egenskaper är naturligtvis inte exklusiva för just föräldrar, men en rejäl portion av viljan och inte minst resurserna för att göra sådana insatser finns i den gruppen. Åtminstone så länge oron för barnens säkerhet håller sig på en relativt låg nivå.
Men när både nyhetsrapportering och bekanta vittnar om en rånvåg mot ungdomar tenderar många föräldrar att prioritera annorlunda. Miljö- och föreningsengagemanget får stå tillbaka när barnen behöver skjutsas till skola och aktiviteter, för att inte råka ut för något på vägen.
Omsorgen om rättssäkerhet och socialt utbyte kan sättas på undantag när murar och hemlarm tycks vara det enda som skyddar. Och när gärningsmännen har invandrarbakgrund kan en främlingsfientlighet börja gro, även hos personer som tidigare förkastat sådana idéer.
Invändningar om att faktiska siffror på exempelvis förnedrande inslag i rån inte visar någon ökning gör sitt för att balansera hotbilden. Men för en förälder som hellre är på den säkra sidan vad gäller barnens välbefinnande skallar vittnesmål om faran betydligt högre. Om nyheterna rapporterar om ännu ett ungdomsrån, eller en bekant berättar att nu har det också hänt dennes tonåring, är det svårt att avfärda oron som överdriven, även om siffrorna säger något annat.
För de politiska partierna borde självfallet samhällsproblemen i sig vara tillräckliga för att vidta ordentliga åtgärder. Men när andra politiska frågor konkurrerar är det lätt att ägna brottsbekämpning och förebyggande arbete mindre uppmärksamhet än frågan förtjänar, vilket har varit fallet fram tills nu.
Det är då regeringen behöver påminna sig om att för många människor går tryggheten före alla andra intressen. Så länge det finns en för hög känsla av otrygghet hos allt fler kommer annat som kräver engagemang från befolkningen – inte minst miljöfrågan – att prioriteras ned.