”Att leva är inte nog. Frihet, solsken och en liten blomma måste man ha”, förkunnade H C Andersen. Samt en tennisracket, bör tilläggas. Tänker jag under omläsningen av Patrick Modianos roman ”Villa Triste”.
Boken handlar om berättarpersonen Victor Chmaras minnen av sin flykt till en liten bad- och kurort vid schweiziska gränsen i 60-talets somriga Frankrike. Lågmält, stämningsmättat, förföriskt, suggestivt – Modiano är inte bara en gudabenådad författare. Han förstår den vita sporten:
”Fönstret i hennes rum på L’Hermitage stod öppet, och jag kunde höra det regelbundna dunsandet av tennisbollar och spelarnas avlägsna rop. Om det ännu fanns snälla fredliga dumbommar i världen i vita kläder som slog bollar till varandra över ett nät, så betydde det att jorden fortfor att snurra runt och att vi ännu hade några timmars frist.”
Bättre kan det inte sägas. Tennis är civilisation. Men idag ligger min egen racket på hyllan för obestämd tid. Vinterhalvårets långa frustrerande väntan på vårvärmen och att den svenska utomhussäsongen äntligen ska börja – officiellt den 1 maj då grusbanorna på klubben öppnar – ser ut att bli ännu längre och segdragnare.
Både jag och min tennispartner Lotta, som bokstavligen i vått och torrt slagit bollar mot varandra på vår låga men entusiastiska amatörnivå under mer än ett decennium, har tvingats ta det säkra före det osäkra och sitter fast i karantän. Oklart när vi kan smutsa ner oss med rött tennisgrus igen.
Föga tröst är att vi heller inte får njuta av proffstennisens racketkonstnärer. Inget spel på ATP- och WTA-touren är aktuellt förrän som tidigast den 13 juni. Franska öppna, VM på grus i Paris, är flyttat från försommaren till september/oktober. Cirklarna är verkligen rubbade. Att OS inte blir av förrän nästa år kan man ta med viss ro.
Men veckans besked att Wimbledon ställs in! Vi talar om juvelen i kronan, den äldsta och finaste av de fyra Grand Slam-turneringarna i tennis. Inte undra på att femfaldige Wimbledonmästaren Björn Björns födelsedag den 6 juni blivit nationaldag i Sverige (någon annan anledning finns väl inte?).
Tävlingen har, med beklagligt undantag för världskrigen, oavbrutet hållits varje sommar sedan 1877 på ärevördiga All England Lawn Tennis & Croquet Clubs gröna gräs. Det som endast kaiser Wilhelm II och Adolf Hitler tidigare olycksaligen förmått, har alltså även coronaviruset lyckats med: att skjuta The Championships i sank. Sannerligen ett mått på graden av hemsökelse som drabbat vår arma jord. Stefan Löfven har tveklöst rätt: det är allvar nu, följ råden för att minska smittspridningen, stanna hemma om du kan.
Men som jag och Lotta brukar säga när det är kämpigt värre såväl på som utanför banan: Det är med tennis som med livet. Det kommer alltid nya bollar. Håll ut!