Valfrid Paulsson, kom tillbaka!

Regeringen kommer nästa år att börja straffbeskatta plastbärkassar och avfallsförbränning. Jag undrar vad Valfrid Paulsson skulle säga, om han fortfarande vore bland oss. 
Antagligen något kritiskt i stil med ”miljö kan inte vara religion eller ideologi, det man gör måste också vara vettigt” – för precis så sa Valfrid Paulsson nämligen när han tre år för sin död 2006 dömde ut sopsorteringshysterin. Det fick debattens vågor att svalla höga, men Valfrid Paulsson var van. 
När Naturvårdsverket inrättades 1967, utsåg Tage Erlander honom till dess förste generaldirektör – tillika en mycket aktivistisk, färgstark och långvarig sådan. 
Han blev sin post trogen ända till 1991 och gjorde sig bland annat känd som framgångsrik ”storstädare” av industriutsläppen i Sverige under 70- och 80-talen. Direktörerna var väl inte alltid så förtjusta i att jagas av Paulsson, men utsläppen minskade radikalt och på kuppen stimulerades svenska företag till att utveckla miljöteknik i internationell toppklass.
Valfrid Paulsson tog även upp kampen mot Vattenfalls utbyggnadsplaner för den norrländska Vindelälven, en brännhet fråga på sin tid som fick Evert Taube att skriva visan ”Änglamark” med raderna ”Låt sista älven som brusar i vår natur / Brusa alltjämt mellan fjällar och gran och fur!”. Tack vare Naturvårdsverkets stridbare chef brusar Vindelälven ännu. 
Sitt sista brett uppmärksammade avtryck i opinionen gjorde Paulsson som engagerad pensionär 2003, då han i en artikel på DN:s debattsida avfärdade hushållens politiskt påbjudna sopsorterande vid återvinningsstationerna som ett för miljön oseriöst och kontraproduktivt geschäft. 
Det ekologiskt och samhällsekonomiskt mest effektiva var istället att genom rökgasrenad förbränning omvandla sopornas energiinnehåll till fjärrvärme och elkraft. 
Det blev ett himla liv förstås. Paulsson var dock inte rädd för att svära i miljökyrkan om så krävdes. Hans paroll var sedan gammalt att naturvård måste vara evidensbaserad, bygga på rationalitet och fakta, inte tro och tyckande. 
Med Miljöpartiet i regeringen är det tydligen annorlunda. Plastkassar och avfallsförbränning ska göras till anatema, trots att det snarast handlar om typisk symbolpolitik vars nytta för klimat och miljö är försumbar eller negativ. 
Själv håller jag på salig Valfrid. Butikernas plastkassar brukar svenska hushåll slutanvända som soppåsar. Vi eldar upp dem och får ström i kontakten och värme i elementen. Det bidrar samtidigt till att minska växthusgaserna och miljögifterna i vår änglamarks natur. Vettigt, inte sant?