I måndags (16/7) lanserades insamlingsstiftelsen Doku som ska syfta till att granska extrem islamism i Sverige.

Projektet leds av bland andra Sofie Löwenmark, journalist och oberoende krönikör och Magnus Sandelin, journalist och författare till flera böcker om religiös extremism. Doku är tänkt att ses som ett Expo för journalistisk granskning av den jihadistiska och liknande miljöer i Sverige.

Det är ett välkommet initiativ eftersom att media varit förhållandevis dåliga på att rapportera om företeelsen – trots att extremismen breder ut sig i samhället.

Antalet våldsbejakande islamister och salafister har det senaste decenniet tiodubblats i Sverige, till att i dag omfatta över 2000 personer. Detta enligt en färsk rapport från Försvarshögskolan författad av terrorforskaren Magnus Ranstorp. Salafismen är den mest radikala inriktningen av sunniislam och flera av dess predikanter hyllar IS och har bidragit till rekryteringen till terrorresor. Inflytandet påverkar även hur muslimer ska leva. Salafisterna förespråkar en stark hederskultur där fri- och rättigheter begränsas för enskilda kvinnor, icke-troende, homosexuella och andra, enligt deras åskådning, avvikande grupper.

För ett år sedan uppgav dåvarande Säpochefen Anders Thornberg att omkring 300 personer åkt till Syrien och Irak för att kriga för IS. Över 80 procent av dessa är svenska medborgare och åtminstone 133 personer har återvänt till Sverige, vilka Säpo ser som ett stort säkerhetshot. Sverige är i förhållande till vår befolkning ett ledande land på att exportera islamistisk terror. Flera personer med kopplingar till Sverige har under de senaste åren utretts och dömts för inblandning i terrordåd i andra europeiska länder.

Om vi inte på allvar gör något för att förebygga radikaliseringen kommer denna grupp bara att växa menar Magnus Ranstorp.

Något som kan tänkas granskas av Doku är vilken roll moskéerna spelar i radikaliseringen. Vissa moskéer i Sverige finansieras av muslimska stater såsom Qatar, Turkiet och Saudiarabien – ofta i utbyte mot att moskén anställer en radikal imam. Det är viktigt att poängtera att dessa extremister utgör en minoritet av muslimerna, men det ställer desto högre krav på att etablerade moskéer och muslimska organisationer håller rent.

Lösningar med varierande effekt har diskuterats, bland annat att kriminalisera terrorresor, inrätta center för våldsbejakande extremism och frånta IS-krigare deras svenska medborgarskap. Den svenska regeringen framstår dock som okunnig och passiv. Regeringen i Österrike har gått längre och stängt ned radikala moskéer och har slängt ut extrema imamer som är sponsrade av främmande makt.

Men det är svårt att bekämpa en företeelse som man inte vet något om. Regeringen behöver bli bättre på att ta tillvara på den kunskap som finns hos journalister och forskare.

Att det behövs åtgärder för att stävja extremism råder det ingen tvekan om. Det är därför anmärkningsvärt att regeringen inte har agerat vare sig gällande politiska lösningar eller att stödja forskning och kunskap, utan låter upphovsmännen bakom Doku själva finansiera denna viktiga granskning.