Widar Andersson: Det är aldrig invandrarnas fel

I ett av bokens 12 kapitel skildrar författaren hur han tillsammans med en vän hänger vid en bardisk någonstans i Egypten. De samtalar om kulturmöten och om kulturskillnader. Vännen utbrister ”Det är aldrig invandrarnas fel!” Vännens definitiva påstående ”kan naturligtvis diskuteras”, skriver Eli Göndör. Det är dock ingen tvekan om att vännens ord också är Eli Göndörs. Han slår fast att det inte borde råda något tvivel om att ”värdlandets regler och förhållningssätt har stor betydelse för hur integrationsprocesser ser ut.”

Jag har träffat Eli Göndör vid några enstaka tillfällen, läst hans krönikor här i Corren och i andra kvalitetsskrifter och jag har hört honom föreläsa om sina specialområden islamologi och Mellanöstern.

Jag bar således med mig en hel del fragment av Eli Göndörs tänkande när jag tog mig an läsningen av boken ”Religionskollision”. Fragmenten gav mig igenkännandets glädje på ett par, tre boksidor. Den som saknar läserfarenheter av Göndör behöver emellertid inte hesitera inför hans bok. Hans resonemang bygger visserligen på mycket lärdom och kunskap och det är komplexa och sammansatta processer som skildras.

Men Göndörs bok är en journalistiskt driven produkt. Den är i högsta grad tillgänglig för alla intresserade som inte likt Eli Göndör ägnat en stor del av sitt liv åt religionshistoriska studier och forskning. Akademikerna får ”sitt” genom att 20 av bokens 166 sidor består av not- och källförteckningar. Det vore fel att säga att Eli Göndör driver några oomkullrunkeliga teser i sin bok. Däremot underbygger och omhuldar han tankekedjor som landar i rätt så bestämda och sannolikt kontroversiella slutsatser.

En sådan slutsats är att ”ju mer välfärd och identitetspolitik desto sämre integration.” En annan slutsats är att ”ju större omfattning av multikulturella förutsättningar desto större immigration och sämre integration.”

En tredje slutsats är att ”statligt stöd till etniska och religiösa gemenskaper bör avskaffas.”

De två bärande fundamenten i Eli Göndörs bok är för det första diskussionen om majoritets – och minoritetskulturers påverkan på migrationens omfattning och på integrationens resultat. Med ett stort antal exempel och referenser till global forskning och till svenska migrationserfarenheter visar författaren på intressanta och övertygande samband som sällan diskuteras.

Människor från minoritetskulturer bär ofta med sig långa och nedärvda vanor av anpassning och smidighet visavi majoritetskulturen. Eli Göndör nämner judar, libaneser och kineser som exempel på minoriteter som vet hur man ska integreras utan att utmana majoritetskulturen i det nya landet. Påfrestningarna blir betydligt svårare när människor från majoritetskulturer invandrar till länder med andra tydliga majoritetskulturer. Eli Göndörs poäng är att det inte alls måste vara på det viset.

Hans andra fundament är nämligen att den multikulturella politiken som riksdagen beslutade om 1975 har kommit till vägs ände för länge sedan. Att uppmuntra majoritetskulturer som till exempel sunnimuslimer att fortsätta odla sina särarter i Sverige bidrar till segregation och konflikter. Eli Göndör har mycket att lära oss om vårt eget ansvar. Den viktigaste insikten är att det nästan aldrig är invandrarnas fel.