Vad finns att säga när allt är sagt?

Själv har jag ägnat valrörelsens sista vecka åt att fundera över politikens marginaleffekter. Det började med att jag läste Correns reportage om Maria. I måndags berättade vi om hur hon, trots obotlig lungcancer, inte får fortsätta att vara sjukskriven. Hon ska arbeta, prövas mot hela arbetsmarknaden.

Det är en stark berättelse. Reaktionerna har varit många. Från läsare som tackat för att vi berättar hur det egentligen går till - till dem som menar att vi på nyhetsplats bedriver rödgrön propaganda.

Själv tvekade jag inte att publicera. Gripande människoöden är det vår skyldighet att lyfta fram. Men diskussionen belyser en betydelsefull skillnad mellan nyheter och politik.

I nyhetsrapportering beskriver vi samhällsfrågor genom att utgå från en enskild person. Vi går djupt in på ett fall, som Marias.

Politik, däremot, handlar inte om individer. Politik handlar om grupper. Ett politiskt parti kan inte utforma en politik som passar Ola Sigvardsson, en annan som passar dig som läsare och en tredje för din granne. Politik är att generalisera, se behov hos större grupper och fatta beslut så att gruppens behov tillfredsställs. Så bygger man ett samhälle.

Men ibland uppstår obehagliga marginaleffekter, som påverkar enskilda individer. Ta sjukförsäkringen:

Den infördes en gång i tiden för att politiker såg att gruppen sjuka behövde en ekonomisk trygghet. Vilket naturligtvis var mycket klokt. En oönskad marginaleffekt var att systemet kom att överutnyttjas och att långa sjukskrivningsperioder cementerade ett utanförskap för allt fler. Trots att vi svenskar lever längre än de flesta och är friska på vägen, framstod vi som ett mycket sjukligt folk om man tittade på sjukskrivningsstatistiken. Ja, överutnyttjandet gick så långt att hela systemet hotades.

Det har alliansregeringen försökt åtgärda, vilket är bra och nödvändigt eftersom det säkrar systemets existens på sikt. Samtidigt förblir välfärdens kärna orörd; de verkligt sjuka ska fortsätta att få ersättning.

Men även här uppstår en marginaleffekt: några som faktiskt är sjuka halkar utanför systemet, som Maria. Ett politiskt beslut som är avsett att gynna en stor grupp går ut över enskilda individer på marginalen.

Menar jag att "lite spill får man räkna med"?

Tvärt om.

Det är utmärkt att politiker genomdriver reformer som förbättrar livet för stora grupper. Men det verkligt svåra i det politiska uppdraget är att agera så att individen i marginalen inte drabbas när man genomför dem. Som Maria.

Så när jag kryssar i personvalsrutorna i församlingsexpeditionen på Ågatan i Linköping i morgon, kommer jag att välja politiker som jag tror klarar det.

Hur kommer du att göra?

Chefredaktör

ola.sigvardsson@corren.se

013-28 01 50