Ordet fritt Det finns i dagsläget inte en enda undersökning i världen som visar att det är ofarligt att långtidsexponera barn för trådlös teknik. Definitivt inte från de svenska myndigheter, med Strålsäkerhetsmyndigheten SSM i spetsen, som påstår att tekniken/strålningen är ”harmlös”. Däremot finns omfattande belägg från WHO:s Cancerforskningsinstitut IARC, Europarådet, Europaparlamentet, hundratals vetenskapliga rapporter publicerade i vetenskapliga tidskrifter, tusentals läkare och väldigt många drabbade, om allvarliga hälsorisker – även från barn och lärare som skadats då trådlös teknik installerats på skolor.

Pajkastningen mot Mona Nilsson, Strålskyddsstiftelsen, visar tydligt den rädsla som finns för att riskbilden ska synliggöras. Osakliga argument från rektor Hans Grimsell (Corren 25/11) och Göran Sedvall (debattinlägg 25/11) bemöts med saklighet och vetenskapligt väl grundade argument från Mona Nilsson. Bedöm själva vem som verkar mest trovärdig.

Strålsäkerhetsmyndigheten SSM och Arbetsmiljöverket, vars rekommendationer Åtvidabergs kommun valt att följa, medger i sina dokument (bl a AFS 1987:2) att gränsvärdet för trådlös strålning endast skyddar mot skador av exponering i sex minuter. Övrig tid, det vill säga åtskilliga timmar varje dag, är våra barn helt utan skydd mot strålningens skadliga effekter under skoltid. Detta är dock inget som nämnda myndigheter går ut med offentligt. För det skulle ju sätta starka ekonomiska intressen på spel.

Kommunen har enligt lag det fulla ansvaret för den teknik som används i skolan och för de barn och ungdomar som skadas av strålningen. Svenska myndigheter avsäger sig, klokt nog, allt ansvar från konsekvenserna av att följa de egna rekommendationerna.

Hur länge till ska detta strålningsvansinne få pågå? Och hur många människor, inte minst barn och ungdomar, ska behöva riskera sin hälsa på vägen innan myndigheter, kommun- och skolledning tar sitt ansvar och slutar att experimentera med våra barn?