Och visst är det ett perfekt läge att damma av LHC-bloggen på nytt. I tidningen har vi ju textlängder att förhålla oss till. Här kan jag istället resonera fritt. Det kan bli långt. Men nu åker vi!
Den 10 april 2019 stod det klart att Bert Robertsson skulle leda LHC:s fortsatta förändringsarbete. Vid sin sida skulle han ha Klas Östman och Johan Åkerman. Ett team som på pappret såg riktigt bra ut. Klas Östman är omtyckt i hockey-Sverige både bland andra ledare och framför allt spelare. Flera spelare som kom till klubben nämnde Östman som en av anledningarna till att valet föll på Linköping. Redan från start hade även Robertsson ett förtroende för sin assisterande tränare – vilket var en fördel.
I början av maj 2019 var ledarstaben i USA för att scouta spelare och snacka ihop sig om vilken väg LHC-skutan skulle gå. Väl hemma fick jag känslan av att staben var väldigt nöjd med de riktlinjer den hade satt upp. Det verkade också som att alla drog åt samma håll och var väldigt optimistiska inför det som väntade.
Men. Den 12 juni meddelar klubben att Klas Östman lämnar sitt uppdrag för den schweiziska storklubben EV Zug. Kemin som byggts upp i staben och den gruppdynamik som verkade fungera bra fick sig en ordentlig törn. Istället klev Daniel Eriksson in som assisterande tränaren. En tränare som jag själv hade lyft fram som en framtida SHL-tränare i ett tidigare blogginlägg. Det jag lyfte fram då var att jag ser honom som en bra matchcoach. Jag var och bevakade SM-finalen för J20-laget i Nyköping den 7 april 2019, där det dock blev förlust för LHC mot Modo. Men ur ett taktiskt perspektiv gjorde ledarstaben allting rätt i den matchen. De tog timeout i rätt skeden och kastade om i kedjorna när läget kändes helt rätt. Ändå räckte de inte till och fick nöja sig med ett silver. Men jag gick ändå ifrån den matchen med en känsla av att tränarna gjorde allt de kunde för att förändra matchbilden.
Dock ser jag ett problem med att Eriksson tog klivet in som assisterande för Robertsson. Enligt min mening är han ganska lik Bert Robertsson i sitt ledarskap. Han har, enligt de junior jag pratat med som haft honom, varit väldigt tydlig och stundtals hård i sitt ledarskap. Någonting som var en chock för många juniorer till en start men som de uppskattade med tiden. Det här tror jag blev en liten krock till en början i den nya tränarkonstellationen. Jag tror också att det tog tid för den nya trion att hitta rätt, något som Daniel Eriksson själv antydde i en intervju. Även Bert Robertsson nämnde upprepade gånger att Klas Östmans avhopp blev ett avbräck när de fick "börja om" med arbetet som hade startat redan i maj. Samtidigt hade inte Daniel Eriksson det naturliga förtroendet från start som Klas Östman redan hade.
Så för att komma till saken. Redan här gick hela upplägget snett. Klas Östman och Bert Robertsson skulle garanterat ha kompletterat varandra bra. Istället blev inte ledarskapet friktionsfritt – vilket speglade av sig på isen.
Vi spolar fram till den 11 september 2020. Ledarstaben har nu haft tid på sig att hitta rätt och en ny säsong var lika med en omstart för trion. Då tar förstemålvakten Jonas Gustavsson en timeout som senare visar sig bli avslutningen på hans karriär. Den finske målvakten Jussi Rynnäs värvas in i sista sekund och visar sig inte alls vara i den toppform som klubben hade hoppats på. Inte var väl det konstigt eftersom han tidigare gjort en höftoperation och inte varit i träning med ett elitlag på länge.
Det här skapar återigen problem på grund av ett sent avhopp. Säsongen innan var det Klas Östman som hoppade av och nu Jonas Gustavsson. Istället för att kunna bygga sig stark in i säsongen får ledningen släcka bränder.
Och det är egentligen där vi är nu. Grundproblemet i min mening är inte längre ledarskapet, trots att det har kärvat även under säsongens gång, utan att målvakterna kort och gott är för dåliga.
Det som kan bli positivt nu med att Robertsson blivit sparkad är dock att Daniel Eriksson kanske kan ta ett steg tillbaka till den rollen han är van vid sedan sin tid i J20-laget. Att också få in en Niclas Hävelid, som är otroligt uppskattad för sitt hockeyöga, kommer garanterat komplettera den bestående duon.
Det tar dock inte bort faktumet att LHC har en målvakt i form av Niklas Lundström med en räddningsprocent på 89,26 och en Jussi Rynnäs med 85,62. Alldeles för dåligt.
Motargumentet man ofta fått när man kritiserat LHC-målvakterna är att försvaret varit för dåligt och inte hjälpt målvakterna tillräckligt. Men jag anser att allt hänger ihop. Jag som inte spelat hockey kan bara vända mig till mig själv och min fotboll och se tillbaka på skillnaden i mitt spel när jag känner mig trygg respektive otrygg med målvakten i mitt lag. Har jag en bra målvakt bakom mig vågar jag gå upp högre i banan och stoppa anfallet mycket tidigare för att jag känner mig tryggare bakåt. Är jag istället osäker med min målvakt hamnar jag istället på hälarna och vill hellre ta ett kliv tillbaka för att inte hamna på fel sida och få jobba felvänt. Vilket egentligen är helt idiotiskt. Men det är så psykologin fungerar när man känner sig otrygg bakåt och på så sätt också får ett dåligt självförtroende framåt på planen.
Jag har sett samma tendenser i LHC. En tryggare målvakt hade givit ett tryggare försvarsspel som i sin tur hade gjort det enklare att komma samlat framåt.
Därför är jag väldigt osäker på att faktumet att Bert Robertsson fick lämna kommer göra någon större skillnad. Tidigare har vi sett att tränarbyten har givit ett litet kortare uppsving. I det här fallet kanske det där lilla uppsvinget kommer rädda LHC från kval, vilket såklart är viktigt. En förändring var nödvändig och i det här fallet var det Robertssons huvud som fick rulla.
Men det kommer förmodligen inte göra att målvakterna helt plötsligt förvandlas till stjärnmålvakter i SHL.
Men jag har gärna fel.