Logga in
Logga ut

Bokcirkelns blogg

Bokbloggen skrivs av deltagarna i våra bokcirklar - Correns, Motala & Vadstena Tidnings och Norrköpings Tidningars - hösten 2016.

Dylan

I ett ofantligt publikhav framför den orangea scenen i Roskilde 1995 stod jag och såg den mytomspunne nobelpristagaren i litteratur Bob Dylan, sjunga och spela. Vi stod ganska långt bak, men ändå, vart man än vände sig var det folk, en legend stod på scen det förstod jag, fast alla artister som äntrar den scenen är stora på ett eller annat sätt. Det var en fin sommardag, han uppträdde när det fortfarande var ljust, jag minns att han spelade Blowin' in the wind, fast jag minns inga detaljer. Jag är inte någon Dylanfan även om jag lyssnat en del på honom, men det mest av intresse för att försöka förstå myten om honom, varför andra gillar, eller dyrkar honom så.

Trevligt att bokcirkeln förvandlades till en musikcirkel en dag också, och Kristian Ring! vilken cool kille, bara kom in och ägde när han spelade upp tre covers för oss, jag lyfter på hatten! Bara det att kunna spela gitarr och munspel samtidigt övergår mitt förstånd.

Och visst Mimmi, låttexterna väcker frågor, det är kanske Dylans avsikt, att skaka liv i debatten och diskussionen om politik, kärlek och andlighet. Det är upp till oss att söka svaren, som det står i bibeln, 'den som söker han finner', (kände att jag också ville referera till den tjocka boken), eller så är det bara hans sätt att tolka verkligheten, att avbilda samtiden med hjälp av orden och ackorden. Jag vill gärna svara på några av de frågor du ställde.

- Varför skulle man inte kunna skriva en låt i en taxi? det tror jag är fullt möjligt, och han har nog spenderat åtskilligt med tid i taxibilar, han kanske har författat många låtar i baksäten, ett eller flera blev senare mästerverk, så ja på den frågan.

- Att säga att Dylan inte är ett geni vore att inte förstå hans storhet, att i så unga år, i de tidiga 20-åren på 60-talet, formulera sådana mästerverk som han gjorde, vissa med högaktuella texter idag är bevis nog för mig. Och han är inte antingen ett geni eller en sur gammal gubbe, han kan vara både och. Han har väl tagit på sig imagen av en sur gammal gubbe, privat tror jag han är en varm männsika med respekt och aktning för sin nästa, men en aning cynisk på äldre dar. Så ja på geni, nej på sur gammal gubbe.

- Att jämföra Thåström och Dylan går inte enligt mig, Dylan är oefterhärmlig och ojämförbar med andra, för att han är så unik och speciell, lite som trubaduren Kristian var inne på, det är ingen ide att försöka sjunga som Dylan för det går inte. Sedan är det en 'fritt' översatt låt av Ulf 'Sillstryparn' Dageby som sjungs på ett annat språk. Det jag kan säga är att jag gillar Thåströms version mycket mer än Nationalteaterns av Bara om min älskade väntar. Thåström har länge varit min husgud vilket gjorde att jag valde Tomorrow is a long time. Men om jag är under hot och måste svara på frågan, ja Thåström sjunger bättre, för Dylan kan inte sjunga, haha.

- Dylan är ingen profet, han är en stor konstnär.

- Och nej, pizza är inte godare på en tidningsredaktion, pizza ska ätas rykande varm!

Med den ofta mångfasetterade innebörden i hans låtar så kanske det hade räckt om vi valt en låt var, för tiden kändes knapp igår, det tycker jag i och för sig den alltid gör i bokcirkeln.

Det var spännande att analysera och försöka förstå texter av Dylan, och ett spännande val av litteraturpristagare av akademin.

Nu tänker jag bara, Let me forget about today until tomorrow! Tänk om man skulle tänka den tanken varje dag, det skulle bli knasigt!

Kalle

Nytt år, Ny bok

Norrköping Idag, ikväll ska jag börja läsa De polyglotta älskarna av Lina Wolff, vår nästa bok i bokcirkeln som fortsätter, med denna bok eller med fler är ännu inte helt bestämt. Vi i Norrköping, de som ville fortsätta, ska träffas och äta på Pane Fresco förstkommande tisdag och diskutera boken och säkert också maten som serveras. 

Kalle

Nyårsklappar

Norrköping En av fördelarna med att vara vuxen är att jag kan köpa mina böcker själv och inte vara beroende av presenter från familj och släktingar eller till utbudet och tillgången på biblioteket.

Idag, på självaste nyårsafton, kunde jag hämta ut ett paket från en nätbokhandel.

Bokpaket 

 

Som ni ser på bilden är det bara högkvalitativ litteratur.

 

Ferrantes trea i bokserien, som jag skrivit om tidigare här på bloggen finns här (tidigare än vad det stod på bokförlagets hemsida). En ny bekantskap som jag är nyfiken på, den norske dramatikern Jon Fosse, i original på nydeleg nynorsk. Den tredje är Lina Wolffs augustprisade De polyglotta älskarna. Den sistnämnda är den som jag ska läsa först eftersom det blir en fortsättning på vår bokcirkel, även om det inte skrivs om den i NT.

 

Jag vill passa på att dela med mig av ett tips när det gäller bokläsning. Det blev senast användbart när jag läste Ferrante, men det var något jag började med när jag upptäckte Dostojevskij. Det är en enkel mindmap för att hålla någon ordning på de olika karaktärerna. För mig betyder de olika streckvarianterna saker, men om du inte läst boken Hennes nya namn så ska jag inte skriva ut det. Har du läst den förstår du. Den mindmapen stämmer överens med handlingen efter drygt halva boken. En enkel sak som spar mycket bläddrande.

 

Med det vill jag önska gott nytt år och tillönska er ert lyckligt 2017, ett år då kanske Salman Rushdie äntligen får nobelpriset i litteratur.

 

//Stéphanie

Fenomenalt Ferrante!

Norrköping Det har varit svårt att få till den texten om Ferrantes “Hennes nya namn” eftersom mängden superlativ jag känner inför hennes författarskap är löjligt många. För en bokblogg på en tidning kan inte det vara det ultimata, det ska vara nyanserat och balanserat. Det var också därför jag aldrig skrev något om Alex Schulmans “Glöm mig”. För när tanken slagit rot att hela boken var skriven för att passa in i det nya narrativ som han vill skapa om sig själv, då blir inte texten nyanserad och behaglig att läsa utan bara hätsk och cynisk.

Ferrante å andra sidan, det är något helt annat. Ett nytt grepp på bildningsromanen. Att på femhundra sidor diskutera, problematisera och gestalta vad det kan vara att bli kvinna. Sällan har jag läst en bok som så tydligt gestaltar Simone de Beauvoirs tes om att man inte föds till kvinna, utan det är något man blir. I den första boken, Min fantastiska väninna, konstaterar böckernas berättar jag, Elena Greco, att allt man gör måste man göra överlagt så att man är beredd på att allt man gör också kan få konsekvenser.

Den idén är bärande i Neapelkvartettens andra bok, Hennes nya namn. Framför allt för Elenas väninna Lila som gift sig med den rike slaktaren och tagit sig upp i samhället, bara för att konstatera att det nya hon ville skapa bara var en illusion. Våldet som drabbat kvinnorna de sett under sin uppväxt drabbar nu dem. Både utstuderat och av ren rutin.

Och det här ligger hela tiden som ett raster över boken, att det hela tiden finns något som hindrar oss från att faktiskt nå vår fulla potential. I Lilas fall är det männen i hennes liv och för Elena är det kanske framför allt hennes ständiga känslor av otillräcklighet och upplevda oförmåga att passa in i ett sammanhang utanför kvarteret hon växt upp.

Ja, det är en bok med en kvinnlig huvudperson vars bästa vän också är en kvinna. Det är också en bok skriven av en kvinna. På frågan om detta då gör den till en bok som passar kvinnor passar jag likväl. Jag har svårt för kategoriseringen kvinnlig kultur, även om till och med svenska akademien verkar fascinerad. Något de aderton poängterade när de tilldelade Doris Lessing priset kallades “den kvinnliga erfarenhetens epiker” (någon motsvarighet fick inte Hemingway i sin motivering utan då var det “för hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap, “).

I NT förra lördagen erkände jag att jag skulle hänga på låset för att få tag på del tre i serien. Och det beror inte på att jag frossar i kvinnlig utsatthet utan för att jag tilltalas av det intelligenta driv som får handlingen framåt. Sättet huvudpersonen resonerar på, hennes analyser och den ombytlighet som ändå råder i väninnerelationen gör att det var svårt att lägga ifrån sig boken.

Så har du någon i din omgivning som du inte fixat klappen till så är det här ett tips. Men man behöver den första. Det bästa är dock att bok nummer två är bättre än den första så det finns mycket att se fram emot.

//Stéphanie

 

Ett klipp

Norrköping

Än är det inte mörkt

Not Dark Yet - en låt som jag kom att gilla. Jag läste vad den iriska läraren Dearbhla Egan hade att säga om den, hon föreslår att man läser texten i låten högt för sig själv och verkligen betraktar den som ett stycke poesi. Och det är ju faktiskt motiveringen till priset Dylan fick, eller nästan då, örats poesi var det väl. Hon säger också att texten är "his Pièce de Résistance". Läs själva http://bob-dylan.org.uk/archives/1456

Jag tycker sista versen är underbar,

I was born here and I’ll die here against my will
I know it looks like I’m moving, but I’m standing still
Every nerve in my body is so vacant and numb
I can’t even remember what it was I came here to get away from
Don’t even hear a murmur of a prayer
It’s not dark yet, but it’s getting there

han betraktar livet med hjälp av ljuset, det är inte mörkt än men det skymmer. Och han upprepar det i sista meningen i varje vers, It's not dark yet, än är det inte mörkt, än finns en strimma ljus, ett hopp, men samtidigt är han medveten om att lågan eller ljuset slocknar, och för varje dag som går blir det ett aningens svagare ljus.

Och med raden I can’t even remember what it was I came here to get away from så kan man ju tycka att han är desillusionerad, men brottas vi inte alla med den frågan, livets mening?

Dearbhla - vilket fint namn!

Kalle

 

 

Bokbloggen skrivs av deltagarna i våra bokcirklar - Correns, Motala & Vadstena Tidnings och Norrköpings Tidningars - hösten 2016.
Samtalsledare är Jakob Carlander (Linköping) och Maria Waxegård (Norrköping).
Deltagare i Linköping: Kristin Bergman, Cissi Cras, Sarah Gustavsson, Mattias Hofvendahl, Josephine Magnusson och Tobbe Ljungdahl.
Deltagare i Norrköping: Bengt Axmacher, Jenny Dahlberg, Monica Ewerth, Stéphanie Gren, , Mimmi Agnevald Haugen och Kalle Stadelmann.
Höstens böcker: 1) ”Romeo & Julia” av William Shakespeare, 2) ”Glöm mig” av Alex Schulman, 3) Bob Dylans sångtexter, 4) ”Hennes nya namn” av Elena Ferrante.

Bloggar