Logga in
Logga ut

Bokcirkelns blogg

Bokbloggen skrivs av deltagarna i våra bokcirklar - Correns, Motala & Vadstena Tidnings och Norrköpings Tidningars - hösten 2016.

En sista vända med Dylan

Norrköping Må så vara att jag var vår bokcirkels största kritiker av årets nobelpristagare, men trots detta känner jag att jag behöver beröra hans lyrik. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så har Dylan en röst som gör hans musik i stort sett olyssningsbar. Dock skriver han med känsla och jag har ställt mig själv frågan vad det egentligen är han vill ha sagt.


När bokcirkeln träffades för att diskutera Dylan berörde vi bruket av droger och säga vad man vill om det, men stora delar av vårt kulturella arv hade nog sett väldigt annorlunda ut om konstnärerna inte nyttjat berusningsmedel. Det är så jag läser Desolation Row. För börjar man tänka tanken att den är skriven i ett svep, i ett rus, blir den aningens mer hanterlig. Skrivningarna om alla dessa ikoner som Romeo, Askungen och Den barmhärtige samariten som gör saker som de inte gör i sin kulturella hemvist. Och glöden, glöden som driver både Desolation Row och Changing of the Guards. Den frenesi man ändå känner när man läser dessa texter talar om en briljant hjärna som brinner.

 

Men budskapet då. Har jag hittat något genomgående budskap i hans texter? Ja, för oräknat de religiösa, finns det en tråd som är politisk. Mannen skriver dystopiskt om ett samhälle som styrs av en besutten klass som lämnar många vind för våg. Det går att utläsa i till exempel All Along the Watchtower, Masters of War och A Hard Rain’s A-Gonna Fall. Och Dylan ser att det behövs en lösning och att det kommer en lösning, som i All Along the Watchtower där Jokern och Tjuven beger sig mot det besuttna för att åstadkomma en förändring.

 

Den nyaste texten vi i bokcirkeln tog oss an var Not Dark Yet från 1997. Den unge Dylan som hoppades på dessa förändringar har nu blivit gammal och desillusionerad.

 

”Shadows are falling and I’ve been here all day


It’s too hot to sleep, time is running away


Feel like my soul has turned into steel


I’ve still got the scars that the sun didn’t heal


There’s not even room enough to be anywhere


It’s not dark yet, but it’s getting there”

 

Frågan jag ställer mig är dock om denne rebell, som nu får sägas ha intagit världens finrum kommer vinna gehör och åstadkomma den förändring han brunnit för sedan 60-talet, om ”the times they are a-changing” och om det är Dylan själv nu som riskerar att bli som en ”rolling stone”.

 

Vill man läsa hela textskatten som Dylan skapat finns den samlad på bobdylan.com

 

Om jag har förstått det hela rätt? Antagligen inte. Väldigt passionerade människor har lagt decennier på att tolka och förstå honom, jag har läst honom en månad.

 

Troligtvis kommer jag inte att läsa honom igen, när det finns så mycket annan god litteratur.


Just nu läser jag Inte längre hemma av Chinua Achebe, där talar vi litterär kvalitet.

//Stéphanie

Nytt år, Ny bok

Norrköping Idag, ikväll ska jag börja läsa De polyglotta älskarna av Lina Wolff, vår nästa bok i bokcirkeln som fortsätter, med denna bok eller med fler är ännu inte helt bestämt. Vi i Norrköping, de som ville fortsätta, ska träffas och äta på Pane Fresco förstkommande tisdag och diskutera boken och säkert också maten som serveras. 

Kalle

Nyårsklappar

Norrköping En av fördelarna med att vara vuxen är att jag kan köpa mina böcker själv och inte vara beroende av presenter från familj och släktingar eller till utbudet och tillgången på biblioteket.

Idag, på självaste nyårsafton, kunde jag hämta ut ett paket från en nätbokhandel.

Bokpaket 

 

Som ni ser på bilden är det bara högkvalitativ litteratur.

 

Ferrantes trea i bokserien, som jag skrivit om tidigare här på bloggen finns här (tidigare än vad det stod på bokförlagets hemsida). En ny bekantskap som jag är nyfiken på, den norske dramatikern Jon Fosse, i original på nydeleg nynorsk. Den tredje är Lina Wolffs augustprisade De polyglotta älskarna. Den sistnämnda är den som jag ska läsa först eftersom det blir en fortsättning på vår bokcirkel, även om det inte skrivs om den i NT.

 

Jag vill passa på att dela med mig av ett tips när det gäller bokläsning. Det blev senast användbart när jag läste Ferrante, men det var något jag började med när jag upptäckte Dostojevskij. Det är en enkel mindmap för att hålla någon ordning på de olika karaktärerna. För mig betyder de olika streckvarianterna saker, men om du inte läst boken Hennes nya namn så ska jag inte skriva ut det. Har du läst den förstår du. Den mindmapen stämmer överens med handlingen efter drygt halva boken. En enkel sak som spar mycket bläddrande.

 

Med det vill jag önska gott nytt år och tillönska er ert lyckligt 2017, ett år då kanske Salman Rushdie äntligen får nobelpriset i litteratur.

 

//Stéphanie

Fenomenalt Ferrante!

Norrköping Det har varit svårt att få till den texten om Ferrantes “Hennes nya namn” eftersom mängden superlativ jag känner inför hennes författarskap är löjligt många. För en bokblogg på en tidning kan inte det vara det ultimata, det ska vara nyanserat och balanserat. Det var också därför jag aldrig skrev något om Alex Schulmans “Glöm mig”. För när tanken slagit rot att hela boken var skriven för att passa in i det nya narrativ som han vill skapa om sig själv, då blir inte texten nyanserad och behaglig att läsa utan bara hätsk och cynisk.

Ferrante å andra sidan, det är något helt annat. Ett nytt grepp på bildningsromanen. Att på femhundra sidor diskutera, problematisera och gestalta vad det kan vara att bli kvinna. Sällan har jag läst en bok som så tydligt gestaltar Simone de Beauvoirs tes om att man inte föds till kvinna, utan det är något man blir. I den första boken, Min fantastiska väninna, konstaterar böckernas berättar jag, Elena Greco, att allt man gör måste man göra överlagt så att man är beredd på att allt man gör också kan få konsekvenser.

Den idén är bärande i Neapelkvartettens andra bok, Hennes nya namn. Framför allt för Elenas väninna Lila som gift sig med den rike slaktaren och tagit sig upp i samhället, bara för att konstatera att det nya hon ville skapa bara var en illusion. Våldet som drabbat kvinnorna de sett under sin uppväxt drabbar nu dem. Både utstuderat och av ren rutin.

Och det här ligger hela tiden som ett raster över boken, att det hela tiden finns något som hindrar oss från att faktiskt nå vår fulla potential. I Lilas fall är det männen i hennes liv och för Elena är det kanske framför allt hennes ständiga känslor av otillräcklighet och upplevda oförmåga att passa in i ett sammanhang utanför kvarteret hon växt upp.

Ja, det är en bok med en kvinnlig huvudperson vars bästa vän också är en kvinna. Det är också en bok skriven av en kvinna. På frågan om detta då gör den till en bok som passar kvinnor passar jag likväl. Jag har svårt för kategoriseringen kvinnlig kultur, även om till och med svenska akademien verkar fascinerad. Något de aderton poängterade när de tilldelade Doris Lessing priset kallades “den kvinnliga erfarenhetens epiker” (någon motsvarighet fick inte Hemingway i sin motivering utan då var det “för hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap, “).

I NT förra lördagen erkände jag att jag skulle hänga på låset för att få tag på del tre i serien. Och det beror inte på att jag frossar i kvinnlig utsatthet utan för att jag tilltalas av det intelligenta driv som får handlingen framåt. Sättet huvudpersonen resonerar på, hennes analyser och den ombytlighet som ändå råder i väninnerelationen gör att det var svårt att lägga ifrån sig boken.

Så har du någon i din omgivning som du inte fixat klappen till så är det här ett tips. Men man behöver den första. Det bästa är dock att bok nummer två är bättre än den första så det finns mycket att se fram emot.

//Stéphanie

 

Ett klipp

Norrköping

Än är det inte mörkt

Not Dark Yet - en låt som jag kom att gilla. Jag läste vad den iriska läraren Dearbhla Egan hade att säga om den, hon föreslår att man läser texten i låten högt för sig själv och verkligen betraktar den som ett stycke poesi. Och det är ju faktiskt motiveringen till priset Dylan fick, eller nästan då, örats poesi var det väl. Hon säger också att texten är "his Pièce de Résistance". Läs själva http://bob-dylan.org.uk/archives/1456

Jag tycker sista versen är underbar,

I was born here and I’ll die here against my will
I know it looks like I’m moving, but I’m standing still
Every nerve in my body is so vacant and numb
I can’t even remember what it was I came here to get away from
Don’t even hear a murmur of a prayer
It’s not dark yet, but it’s getting there

han betraktar livet med hjälp av ljuset, det är inte mörkt än men det skymmer. Och han upprepar det i sista meningen i varje vers, It's not dark yet, än är det inte mörkt, än finns en strimma ljus, ett hopp, men samtidigt är han medveten om att lågan eller ljuset slocknar, och för varje dag som går blir det ett aningens svagare ljus.

Och med raden I can’t even remember what it was I came here to get away from så kan man ju tycka att han är desillusionerad, men brottas vi inte alla med den frågan, livets mening?

Dearbhla - vilket fint namn!

Kalle

 

 

Bokbloggen skrivs av deltagarna i våra bokcirklar - Correns, Motala & Vadstena Tidnings och Norrköpings Tidningars - hösten 2016.
Samtalsledare är Jakob Carlander (Linköping) och Maria Waxegård (Norrköping).
Deltagare i Linköping: Kristin Bergman, Cissi Cras, Sarah Gustavsson, Mattias Hofvendahl, Josephine Magnusson och Tobbe Ljungdahl.
Deltagare i Norrköping: Bengt Axmacher, Jenny Dahlberg, Monica Ewerth, Stéphanie Gren, , Mimmi Agnevald Haugen och Kalle Stadelmann.
Höstens böcker: 1) ”Romeo & Julia” av William Shakespeare, 2) ”Glöm mig” av Alex Schulman, 3) Bob Dylans sångtexter, 4) ”Hennes nya namn” av Elena Ferrante.
  • Mest lästa bloggarna

Bloggar