Logga in

Per Bergsten & Rebecca Candevi

LHC-bloggen

Finns inga ursäkter längre

Linköping  Det är smärtsamt att bevaka LHC-herrarna den här vårsäsongen. LHC har vunnit sex av 18 matcher varav tre på övertid under år 2019. 54 möjliga poäng har endast blivit 14. Laget har varit skadedrabbat och det har också varit "fel" spelare som varit på skadelistan. En efter en har de mest tongivande spelarna och ledartyperna i laget varit borta i omgångar och det har inte funnits någon harmoni. Nu när Broc Little och Eddie Larsson kommit tillbaka är truppen istället så mentalt sargat att uppförsbacken inte är någon uppförsbacke längre utan snarare ett berg som måste bestigas.

Det har dock skett en del beslut från ledarstabens håll som jag inte riktigt har förstått. Först blev både Almen Bibic och Johan Södergran petade till Växjömatchen. Visst, Almen Bibic har kanske inte varit i toppform sedan han kom tillbaka från sin skada - men i flera lägen tycker jag också han har gjort saker bättre nu än vad han gjort tidigare. Tidigare har han kunnat smälla på en forward helt i onödan när den andra backen legat på efterkälken vilket har resulterat i ett öppet läge för motståndarna. Nu har jag istället sett en back som har övervägt om det är rätt läge att gå in och ta en tackling och ibland täckt ut försvararen vid en omställning vilket gjort att laget hunnit med hem för att ställa om till försvar. Sedan gör han såklart misstag precis som alla andra i laget. Men jag hade valt Bibic före Kristoffer Gunnarsson på grund av att Bibic är en säkrare ishockeyspelare på många punkter. Gunnarsson är en bra spelare när det gäller det fysiska spelet men Bibic har kommit längre i passningsspelet, speluppfattningen och just avvägandet av när det är läge att smälla på eller inte.

Att Johan Södergran har varit petad i två matcher är också en gåta för mig. Han är en av de spelarna som bryter mönster och kommer in med energi. Det har inte lossnat helt för honom heller efter nyår - men han är nyttig med sitt spelsätt oavsett vad. Även när LHC har haft tyngre perioder är det han som stuckit ut och skapat mycket framåt. Då finns det andra spelar i laget som jag hade ställt åt sidan före honom. (Obs. Södergran spelade med J20-laget i fredags men inte i lördag - så vet inte om det kan vara något skadebekymmer. Vet dock att han var petad från Växjömatchen). 

Ännu en sak jag ställer mig frågandes till är agerandet vid lördagsmatchen när Malmö kvitterat. Det låg verkligen i luften att det skulle ske en Malmövändning, men ändå kändes det inte som att någonting riktigt hände för att bryta mönstret. Det har sett likadant ut i flera matcher. Spelarna åker runt som yra höns och två spelare pressade ut samma spelare istället för att ha kommunikation och ta understöd av varandra. Som alla vet är varenda sekund viktig i hockey eftersom det går så otroligt fort. Då förstår inte jag varför man inte agerar och tar en timeout ganska tätt efter 2-2-målet eftersom spelet fortsatte att bölja så pass mycket som det gjorde. Istället tittades det mot klockan och det kändes som ledarstaben väntade in ett powerbreak och försökte "spara" timeouten ifall den skulle behöva användas för att kunna ta ut målvakten i slutminuterna. Nej, agera på direkten istället - innan det är för sent. Skapa förändring i spelet och markera när det fortfarande finns tid kvar för att kunna vinna matchen på ordinarie speltid. 

Nu finns det ingenting att skylla på längre. Jag har sett att den truppen som stod på isen, även utan både Little och Larsson, har vad som krävs. Det gäller att mjölka ur det i de sista matcherna. Det räcker med att titta tillbaka mot Djurgårdsmatchen så visade laget att de har vad som krävs för att spela en bra och underhållande ishockey. Nu är det tränarstabens uppgift att hitta tillbaka till den prestationen och använda den verktygslåda de har under matcherna för att kunna förändra en matchbild som håller på att tappas även när spelet är igång. 

/ RC 

De måste lyfta - för att LHC ska lyfta

linköping Bottenläge i tabellen – och här är några av de spelare och några av de saker som måste lyfta för att LHC också ska göra det.

Jonas Gustavsson

Bästa målvakten vinner nästan alltid och Gustavsson (och Jacob Johansson) har för sällan varit det. Inga jättetavlor, men när inte spelet fungerar i övrigt krävs en stabil sista utpost som räddar laget och som gör de avgörande paraderna. Det var exempelvis mycket tydligt mot Oskarshamn nu senast.

Minuslirarna

Man kan tycka vad man vill om statistik, men den som visar hur många mål du är inne på framåt respektive bakåt säger en del. LHC har bara en som ligger på plus (just nu skadade Filip Karlsson). Jonas Holös, Broc Little, Joe Whitney, Patrik Lundh och Robin Johansson har alla föga smickrande minus sex. Det duger inte. Whitney har bara varit inne på ett mål i fem mot fem och Little på två.

Nyförvärven

Adam Helewka har gjort tre matcher och Sam Lofquist gör troligen debut i nästa vecka. Båda värvas för att tillföra spets – och det blir av allra största betydelse att de gör det. Om de lyckas hamnar också flera andra spelare i mer rätta roller.

Patrik Lundh

Nog för att målnollan nu är spräckt, men forwarden är en av säsongens tänkta spetsförstärkningar och kan bevisligen klart mer än vad han visat så här långt. Har för sällan verkligen hittat in i spelet och förmått att leda laget på det sätt som han värvats för att göra.

Eddie Larsson/Anton Mylläri

Kanske orättvist att plocka ut ett backpar före något annat, men rutinerade duon ska stå för trygghet, ta ett stort ansvar bakåt och får därför vara en symbol för en läckande defensiv. Släpper du in så mycket mål (40 på tolv matcher) som LHC gjort blir det svårt att vinna tillräckligt mycket.

Doldisarna

Vissa matcher går att diskutera, men totalt sett är det inte arbetsinsatsen som varit bristfällig. Men för att laget ska lyfta krävs även att några av de mer oerfarna och/eller hårt jobbande spelarna lyfter och får offensiv utdelning. Som alltid nyttige Jimmy Andersson för att ta ett av flera exempel.

/ PB

Dags att lägga ner stridsyxan

Linköping Visst ska det finnas rivalitet mellan lag och visst ska gammal historia få elda igång möten på en ishockeyarena. Men om det är en ravalitet som börjar bli uråldrig är det den mellan Linköping HC och Vita Hästen. Den unge LHC-backen Adam Ginning blir utlånad till Vita Hästen och jag ser bara positiva aspekter med det. Han har nära hem till Linköping och det behövs inga dyra logistiska lösningar för att utlåningen ska gå i lås. Det blir inga större mentala påfrestningar för honom ifall han på kort varsel skulle behöva komma tillbaka till LHC. Individen mår bättre, får speltid och kommer också vara en tillgång till Norrköpingslaget. Samtidigt får han utvecklas för att kunna ta nästa steg i sin karriär och hitta tilbaka på rätt spår  med sin ishockey. Det finns BARA vinning i detta för BÅDA lagen. 

Ett samarbete mellan Vita Hästen och Linköping HC ligger rätt i tiden och skulle kunna göra att Östergötland verkligen hittar sin plats på hockeykartan. Ännu bättre hade det varit om Mjölby HC gick upp i division 1. Då hade alla steg funnits i närområdet och det skulle vara ännu mer attraktivt att flytta hit för att spela ishockey. 

Visst, möts Vita Hästen och LHC på isen ska det märkas och kännas i arenan. Den tidigare rivalitet ska absolut få finnas där och få supportrarna att vilja höras ännu mer. Men när det gäller samarbeten och att utveckla ishockeyspelare ska inte det få förstöra.

Skärpning nu ni som sätter käppar i hjulet för ishockeyns utveckling här. Det är dags att vakna och inse vilka tillgångar vi har här och borde ta vara på. 

/ RC 

 

Viktigt att skapa en positiv bild internt

Linköping Efter LHC:s 2-5-förlust hemma mot Örebro tog jag att snack med Andrew Gordon efter matchen. Han är en spelare som börjat hitta tillbaka till sitt spel - trots att det gått tungt för laget. Och visst är det frustrerande att se flera individuella spelare börja hitta rätt när sedan små misstag skapar stora konsekvenser för laget. 

Jag blev dock väldigt inspirerad av vad Gordon berättade. Inför matchen mot Skellefteå hade assisterande tränaren Daniel Eriksson satt sig ner med honom och visat klipp på alla mål han gjort de senaste två åren. Gordon sa: 

"När du kollar på videos gör du det ofta för att rätta till misstag. Därför får du se dig själv göra fel saker väldigt mycket. Det är riktigt bra att se sig själv göra bra saker med för att komma ihåg känslan av att göra mål och när du gör bra saker". 

Dessa ageranden i tunga perioder tror jag är nyckeln till att hitta tillbaka på rätt spår. Det är lätt att fastna i en låsning där du snarare fokuserar på att inte göra fel istället för att fokuser på att göra rätt. Inte heller är det enklare när fansens och medias sanning till slut blir en sanning och man grottar ner sig i det som inte fungerar. 

"Laget räcker inte till", "Det är för dåliga spelare i laget", "Det krävs mer spets annars blir det kval neråt"... 

Jag hoppas att ledartemat internt skapar sin sanning och sätter sig ner med fler spelare i laget för att få dem till en bra plats mentalt. Efter att man har gått igenom saker som behöver justeras är det viktigt att också trycka på de sakerna som görs bra. Få med det positiva bilderna ut på isen. För allting är inte skit. Det är väldigt mycket som har sett bra ut och som det ska och måste byggas vidare på. Det handlar mest om att göra rätt saker oftare. Då kommer resultaten att komma. Men samtidigt är laget byggt på ett sätt som gör att de tillsammans måste kriga sig till poängen, och det är viktigt att ha en förståelse för i gruppen. 

/ RC 

Nack- och brottningsträning, ett långsiktigt arbete

Linköping Inför säsongen har LHC applicerat nack- och brottningsträning på schemat för de som är tio år och uppåt. Även elitlagen har kört träningen under försäsongen - men nu under pågående säsong med det tighta match- och träningsschemat har det blivit svårt att upprätthålla den typen av träning varje onsdag. Dock är det något som fortfarande är inbyggt i fysschemat där huvudtränaren Bert Robertsson och fystränaren Lasse Thörnholm har det övergripande ansvaret. 

-Det viktiga är att ungdomslagen kör konsekvent för att komma bättre förberedda upp till junior- och A-lag. För elitlagen är det svårare att få ihop schemat under säsong. Det är lättare när man inte har matcher två-tre gånger i veckan. Där handlar det mer om att diskutera hur många gånger man kan få ihop den typen av träning före jul eller intensivt när man kanske går in i slutspel. Men det är fortfarande högt prioriterat, säger Johan Krantz som är ungdomsansvarig i LHC. 

Det jag vill säga med detta är att bara för att elitlagen kört nackträning under försäsongen kommer inte hjärnskakningarna på A-lagsspelarna drastiskt att minska. Däremot om man ser på träningarna långsiktigt från ungdomsleden och uppåt kommer det här vara något som förmodligen kommer minska antalet hjärnskakningar på de som sedan kliver upp som seniorer. Precis som med all typ av "rehabträning" är det kontinuitet och långsiktighet som ger resultat. Alltså... Några månader med nackträning kommer inte att förbättra statistiken på hjärnskakningar i A-laget avsevärt mycket. 

/ RC 

Rätt signal när Sörensen fick lämna

LINKÖPING Jag vet inte hur många gånger jag och andra runt mig har sagt det den här säsongen: "Undra hur länge Nick Sörensen är kvar". 

När Bert Robertsson tog över huvudansvaret var den första tanken att spelare som Nick Sörensen (och kanske Adam Brodecki) inte riktigt passar in under ett sådant ledarskap. De är personer som har otroligt mycket talang och har kunnat komma långt på den i karriären utan att egentligen lagt ner det riktigt tunga jobbet. Och Sörensen har en spelstil som inte heller har krävt det. För är du skicklig med pucken och har lätt för att hitta till mål så kommer du undan det ganska enkelt. Jag kan erkänna att jag är en av dem som rynkat på näsan när Sörensen varit borta några dagar för en "lättare skada" och tänkt att nu får han fasen bita ihop lite mer. När andra har kört på stenhårt med känningar har han varit borta. Jag ställde frågan till honom i mitten av förra säsongen om han är en person som känner efter lite extra när han är skadad. Den där frågan var inte så uppskattad kan jag säga och fick ledare inom LHC:s organisation att reagera starkt. "Att du ställer den frågan kan skada en hel karriär" fick jag berättat för mig i ett telefonsamtal när texten hade publicerats.  

Jag som ung och ganska ny sportjournalist på Corren blev såklart rädd att jag hade förstört något på grund av den frågan. Men ju mer jag tänkt efter ju mer har jag tyckte att frågan var befogad. Svaret jag fick av Sörensen var också ett bra svar. Han sa: "Det vet jag inte. Det är fram och tillbaka. Jag vill ha en lång karriär och jag är bara 23 år gammal. Jag har ingenting att chansa med".

Tiden gick och några månader senare gick Nick ut i en lång intervju med Per Bergsten om hur han insett själv att han inte gjort det hårda jobbet. I intervjun sa han: 

– Jag har slösat bort för mycket. Inte så att jag varit slö på träningarna, men när det gällt livet utanför. Jag fick mig några överkörningar, tittade mig själv i spegeln och tänkte att ”fan, vad mycket som jag har gjort fel”. Nu har jag skaffat tjej, tränar mycket bättre, äter rätt och sover rätt. Alla bitar börjar falla på plats. Du kan inte bara göra allt det roliga hela tiden.
– Sen handlar mycket om att vinna respekt hos mina lagkamrater. Jag har insett att det inte funkar att bara vara bra på isen. Du måste göra de andra grejerna rätt också. Det känns häftigt att få se vart det kan ta mig med en mycket mer ödmjuk inställning och annan attityd. Genom att lyssna istället för att tro att jag alltid vet bäst, säger Nick Sörensen.

Där och då tänkte jag att det kanske har skett en stor förändring. Han kanske har insett att det är nu det gäller. Men samtidigt är det lätt att snacka... du måste bevisa det också. 

Oavsett om han har förändrats eller inte tror inte jag att ledarskapet som finns i LHC just nu passar Sörensen. Han behöver vara stjärnan som lyfts upp till skyarna och får mycket frihet. Det är då man får ut det där lilla extra av honom. Känslan är att han tar åt sig lite för mycket av att höra den tuffa sanningen och gräver ner sig i hårda ord istället för att bli starkare av dem. 

Därför blev jag också förvånad när han presenterades för Rögle. Där styrs hela föreningen med ett amerikanskt ledarskap och om jag uppfattat bröderna Abbott rätt så är de ganska lika Bert Robertsson i sitt ledarskap. Samtidigt blir jag inte förvånad om det är just det här miljöombutet Nick behöver för att kunna starta om på noll och inte behöva sudda ut den där "glidarstämpeln" som han haft i pannan här, utan snarare kunna börja om och se till att den inte hamnar där från början. 

Det var på tiden att forwarden och Linköping HC gick skilda vägar. Enligt mig var det helt rätt beslut. Klubben och han hade kört fast och det skickar signaler om att det kvittar vad du heter - om du inte har rätt inställning passar du inte in här. Men Nick kommer garanterat levera poäng för Rögle nu. Han har absolut hur mycket som helst att ge. Det är sen gammalt att spelare som kört fast i LHC hittar rätt någon annanstans. 

/RC 

Correns reportrar Per Bergsten och Rebecca Candevi skriver om LHC i synnerhet, om ishockey i allmänhet. . . och en del annat.
  • Twitter
  • @Bergstinho

Bloggar