En del reportage inser man inte vidden av. Innan.

För ett år sedan satsade vi nästan hela PAUS-bilagan på pappor som vill, men inte får, träffa sina barn. Jag intervjuade sex pappor anonymt, läste alla deras handlingar, pratade med pappaombudsmannen och pappa-barnföreningen. Det blev en bilaga fylld av desperation.

 

Inte i min vildaste fantasi anade jag vilken lavin den skulle utlösa. Under det år som gått har hundratals pappor från Sveriges alla hörn hört av sig. Via mejl, telefon och på Facebook.

Det handlar om vanliga, ostraffade, pappor. Inte svikarfarsorna. Det handlar om pappor som inte ens är misstänkta för något otillbörligt. Deras enda misstag är att de fick barn med en kvinna som inte kan begripa att hennes eget bästa inte är detsamma som barnets bästa. Som inte begriper att det är bestialiskt att använda barn som vapen för att straffa sitt ex.

Barn behöver - och har rätt till - båda sina föräldrar, det är all expertis ense om. Att knipsa bort en förälder är detsamma som att beröva barnet halva sitt ursprung, halva sin släkt.

 

Trots att jämställdheten nått långt på andra fronter går det irriterande trögt på det här området.

Papporna känner sig maktlösa, tycker inte att de blir lyssnade på, hävdar att de hos socialen inte ens får ge sin version. Att det sedan står "gemensam vårdnad" i några papper saknar betydelse. De får likväl inte träffa sina barn! Och går det så långt som till en vårdnadstvist står de sig slätt.

Om mamman "snott" barnet vid separationen får hon ofta ensam vårdnad, med hänvisning till kontinuitetsprincipen: barnet ska bo där det har bott mest. Mamman "belönas" för att hon vägrat samarbeta om umgänget.

I de värsta fallen blir det så trots att omgivningen kan intyga att barnet far illa hos sin mamma.

I juletid går min tankar till dessa kämpande pappor, som år efter år stångar sig blodiga mot myndigheternas blinda tro på att alla mammor är goda och alltid inser sina barns bästa. Pappor som inte ens vet om de skickade julklapparna kommer att överlämnas.

Men mest tänker jag på de drabbade barnen. Deras öde är grymt.

 

Fars dagsbilagan hittar du här