I dag är det femton dagar till vintersolståndet, den tidpunkt på året då dagen är som allra kortast. Så nu är det väl ingen match. Snart vänder det ju, vi har grejat den mörknande hösten ännu ett år, tjohoo!

Men jag säger bara: tack och lov för att det är godkänt att ogenerat frossa i adventsljusstakar, vackra stjärnor i fönstret och levande ljus.

Jag hör definitivt inte till den del av mänskligheten som älskar att kura höst. Dricka en slurk te och sjunka ned i en fåtölj med en pläd och en bok. Kravlös vila.

Jovisst, det är väl mysigt, det måste jag erkänna, men jag föredrar ju alla gånger vårens obarmhärtigt klara solstrålar. Där damm i hörnen och oputsade fönster avslöjas direkt.

Med åren har jag blivit allt mer avig mot kolmörkret. Uppvuxen i ett villasamhälle känner jag mig hemma bland gatlyktor och med möjlighet att se ljusen från grannarna.

När jag var liten var jag jätterädd för vilddjuren i vår källare och rusade som en tok uppför källartrappan, om jag någon gång blev tvungen att gå ned där på kvällen. Kastade mig uppför sista trappsteget, slog igen dörren med ett brak och lutade mig flämtande mot den.

Hur vilddjuren såg ut? Det vet jag inte. Men jag lovar att de fanns där och nafsade efter mig, i mörkret.

Kanske lider jag fortfarande lite av den där mörkrädslan och tjatar på min älskade om mer ljus runt sommarhuset. Vi tillbringar tid där året runt och nu är det totalt becksvart runt knutarna. Där ute i mörkret lurar monstren, nej, jag menar älgarna, som står som fastfrusna i ljuskäglorna från bilen när man överraskar dem någon enstaka gång.

Jag vill ha det så ljust att jag kan gå ut med hunden på kvällen och slippa snubbla på tuvor, även om det skulle betyda att jag blev en miljöbov.

För tänk på ljusföroreningarna. Det är väldigt få platser på jorden där det är helt mörkt. Jag kan ge mig på att vårt sommarställe egentligen borde K-märkas som ett av de unika ställena, där man kan njuta av en fantastisk vintergata på himlen utan att störas av en enda annan ljuskälla. Stjärnhimlen vid nyår är faktiskt helt makalös.

Men det är ju bara trevlig i stjärnklart väder, så jag struntar i det. Även om det förstör möjligheterna till exklusiv lokal turism.

Jag vill slippa pannlampa alla de andra oräkneliga mulna kvällarna. Slippa vända mig om för att jag hör ett prassel när vinden drar genom buskar och snår. Slippa jaga på hundan att hon ska skynda sig att kissa, så att vi äntligen får gå in. In i ljuset och värmen.

Lena Grape Lilliehorn är journalist i Östgöta Media.