I maj i år berättade jag om att jag tagit upp kontakten med en tonårsvän. Då, när vi var 16–17 år, var vi fyra jämnåriga flickor som hängde ihop i vått och torrt. Men sådär i 20-årsåldern tappade vi kontakten, flyttade åt olika håll och hade fullt upp med utbildning, jobb och pojkvänner. Rätt snabbt fylldes våra liv med andra intressen än det gamla tjejgänget.
Den där första kontakten i vintras ändrade på det. Det var väldigt roligt och vi hittade snabbt tillbaka till varandra. Där kunde historien ha tagit slut. Men nu kan jag berätta om fortsättningen.
Min vän och jag träffades igen i somras. Först en lunch på lite neutral mark, sedan en långweekend tillsammans med våra män. Jo, vi trivdes med sällskapet lika bra som förr. Så vi beslöt att gå vidare, att försöka samla allihop.
Jag har genom åren haft en sporadisk och alltför gles kontakt med den av oss som förutom mig valde att bo i Linköping. Nu var tillfället att rätta till det.
Det kräver rätt mycket mod att ses igen, många år efter att den täta vänskapen ebbat ut.
Blev jag den person jag ville? Är jag så framgångsrik och lyckad i livet som jag drömde? Har tillvaron givit mig törnar som jag klarar att berätta om?
Så det var med viss bävan vi möttes alla fyra på Ekerö i Stockholm. Skulle vi fortfarande gilla varandra?
Det tog väl bara ett par minuter innan sorlet steg mot taket. Vi turades om att berätta om vad som hänt oss, om familjer och jobb, flyttar och gamla bekanta. Det blev många skratt och ännu fler frågor. Och det blev en väldigt sen kväll.
Det visar sig att alla fyra personligheterna är sig precis lika. Under ytan finns samma människor där inne. Och vi tycker fortfarande om varandra.
Detsamma gäller för männen som var med. De kommer också bra överens. Vilken tur!
Innan kvällen var slut hade vi bestämt om ny träff till våren. Sedan spånade vi om det verkliga äventyret: att ta tåget tillsammans ut i Europa! Vi har tågluffat förr, nu gör vi det igen!
Galet? Javisst. Roligt? Absolut!
Dagen efter åt vi lång frukost och åkte sedan hemåt. Många luckor har fyllts i våra minnen. Men vi är också överens om att det inte ska sluta här, vi vill inte bara minnas utan skapa nya upplevelser tillsammans. Livet är för kort för att inte ta vara på sina vänner.
På eftermiddagen kom ett meddelande i vår nyskapade chattgrupp: "Det var härligt att ses och lite omtumlande. Jag och vi är samma personer, men så olika också. Så mycket har hänt, men vi är ju lika på något sätt. Det känns rikt!"
Precis så.