Vem i 25-årsåldern skulle tacka nej till en egen fristående kåk mitt i Linköping? I tre våningar och på totalt 66 kvadratmeter. Daniel Hiertonn hade turen att ha en pappa som fick för sig att ge sig i kast med detta ovanliga och arbetskrävande projekt.

Och nu står den helt klar, med drygt fyra decimeter tjocka tegelväggar som gör att höststormarna kan bli hur hårda de vill och helt utan grannar att störa eller störas av.

Det finns fyra transformatorstationer av det här slaget i Linköpings centrum. De var i bruk till en bit in på 1990-talet. I dag är stationerna betydligt fler - och mindre, som ett köksbord i två våningar ungefär.

Artikelbild

| Husesyn i transformatorstation på Oxgränd 2 i Linköping

När Tekniska verken skulle överge de stora stationerna såldes de för en krona styck. I första hand till dem som ägde de närmsta fastigheterna, eftersom stationerna stod på deras tomter.

Några år efter försäljningen kom Bertil Hiertonn över stationen på Oxgränd 2, fast då för 65 000 kronor. Det kan tyckas billigt för en villa mitt i stan, men då inser man inte vilket jobb Bertil har lagt ned. I princip var det bara själva skalet, tegelväggarna och yttertaket, som gick att behålla. Invändigt är precis allting nytt. Golv, väggar, fönster och dörrar.

Den putsade fasaden var också i för dåligt skick. Den knackades ned och hela stationen putsades om.

Det var i samband med pensioneringen våren 2011 som transformatorstationen blev Bertils andra hem. Han har gjutit nya våningsvalv och försett alla fönstersmygar med nya putsnät. Hela det komplicerade innertaket, högst upp och med sina vinklar och vrår, revs och reglades upp på nytt. Det krävde åtskilliga veckor av arbete i eländig arbetsställning innan det var färdigt. Turligt nog har han ett förflutet både som byggare och murare. El och vvs har han haft hantverkare till, men resten är hans eget verk. Med visst bistånd från såväl barnen som hustru Lisa, samt god hjälp från gamla jobbarkompisar.

Du verkar ihärdig och envis, Bertil . . .

- Jo, så är det. Men nu efteråt är jag väldigt nöjd.

Det är en solid, snudd på sprängsäker, byggnad vi talar om. Här kom 10 kilovolt ström in - och 400 volt ut. Den blixtrande pilen, högspänningsvarningen, sitter kvar ovanför entrédörren i den k-märkta byggnaden. Bertil har låtit blyinfatta dess konturer och försett den med glas- i stället för plåtbotten. Innanför glaset finns ljusdioder och med en fjärrkontroll kan man nu bestämma vilken färg entréskylten ska lysa i.

Transformatorstationen fick ett nytt liv som ultramodern bostad med golvvärme, fjärrvärme, värmeväxlare och helkaklade toalettutrymmen. Alla heldragna kopparrör och ledningar är gömda inne i väggarna.

Sonen Daniel har valt en avskalad inredning, mycket svart och vitt. Undanplockat, rena ytor och färgglatt konstglas.

Massiva ektrappor tar oss från köket längst ned till mellanvåningen med vardagsrum. Högst upp ligger sovrummet med läcker utsikt åt tre håll.

Fönstren är små men många, hela sju högst upp, vilket gör att det här, tvärt emot vad man kan tro, är riktigt ljust.

Själv vill Daniel inte vara med i tidningen men pappa, byggherren själv, har fått tillåtelse att visa hans hem för oss. Och det är ju tur, för visst blir man nyfiken på om det är möjligt att så totalt förändra en byggnads användningsområde. Svaret är att det går, om man är en idog arbetsmyra.

- Om vi säger så här. Det har varit fruktansvärt mycket jobb. Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag skulle inte göra om det, ler Bertil.

Vad ska du bygga nu då, när detta är klart?

- Nja, det vet jag inte riktigt..

Men jag förstår av Lisas blick att det nog är något nytt projekt i gång alla redan. Åtminstone på idéstadiet.