I början av året lämnade den dåvarande danska drottningen Margrethe över tronen till sin son Fredrik. Det var på nyårsafton som drottningen meddelade att hon skulle avsäga sig kronan till förmån för sin son. Precis som i Sverige saknar alltså medborgarna i Danmark möjlighet att avgöra vem som ska inneha landets högsta offentliga ämbete, som i stället går i arv inom en familj.
Beskedet om abdikationen i Danmark var oväntat. I de tre skandinaviska länderna finns ingen tradition av att monarken på ålderns höst avgår, utan de icke-valda statscheferna brukar sitta kvar till livets slut. Margrethe var 83 år och ansåg alltså att det var dags att dra sig tillbaka. Hennes son Fredrik fick därmed vid 55 års ålder ärva det uppdrag han fötts till.
I moderna demokratier borde det vara en självklarhet att statschefen ska tillsättas på ett demokratiskt sätt efter kompetens och duglighet. Alla offentliga uppdrag ska vara öppna för alla medborgare i en demokrati. Monarkin är inte ett statsskick i tiden, varken i Danmark eller i Sverige.
Frågan om statsskicket handlar i grund och botten om att ta demokratin på allvar. Kravet på republik avfärdas ibland som oviktigt och den nuvarande monarkin tolereras med argument som att den inte gör någon större skada. Det är ett farligt förhållningssätt, för demokratins principer kan inte negligeras av bekvämlighetsskäl eller med argumentet att det inte spelar någon roll. Vi anser att det är självklart att demokratin ska fullbordas och att inga offentliga ämbeten ska gå i arv. I Republiken Sverige kommer regeringsformens skrivelse om att "all offentlig makt i Sverige utgår från folket" äntligen att bli verklighet.
Men vi ser också rent praktiska vinster med att införa republik, inte bara de principiella. Låt oss ge tre exempel:
1. Jämlikhet inför lagen. I monarkin Sverige är kungen fostrad till att göra lite som han vill oavsett vilka lagar som gäller andra, och utan insyn eller offentlighetsprincip. Det har gett grogrund för en växande korruption.
2. Ett modernt och sammanhållet samhälle. Vi ser hur den folkvalda presidenten i Finland fungerar som en samlande kraft i landet, någon att respektera och lyssna på. Monarkin splittrar i stället Sverige, och gör att polariseringen riskerar att öka.
3. Internationell trovärdighet. I en konstitutionell monarki saknar statschefen naturligtvis mandat att lyfta politiska frågor i samband med statsbesök. Carl Gustaf Bernadotte kan bara utväxla trevligheter, även när han träffar en diktator i Brunei eller Saudiarabien. I republiken kan alla representanter för vårt land lyfta frågor som demokrati och mänskliga rättigheter när de möter utländska statsöverhuvuden.
För oss är målet att Sverige ska bli världens modernaste demokrati och där har monarkin ingen framtid.
Förhoppningsvis känner Carl Gustaf Bernadotte av förändringens vindar. Han är inte en statschef för Sverige i tiden, utan är den främsta symbolen för en kvarleva från en fördemokratisk era. Kanske kan han även inspireras av sin kusin Margrethes beslut och lämna tronen. Han bör i alla fall överväga detta när han om en vecka fyller 78 år. Tiden är inne för att pensionera monarkin.
Ja, vi önskar att Carl Gustaf Bernadotte ska abdikera. Dock inte till Victoria Bernadottes fördel. Nej, vi hoppas att han ska avsäga sig kronan till förmån för demokratin.