Ålderism är ett allvarligt och växande problem som drabbar äldre i form av diskriminering, nedvärdering och uteslutning. Problemet utmärker sig dessutom genom att vara osynliggjort och svårt att angripa. Forskning visar att ouppmärksamhet riskerar leda till försämrad hälsa, social isolering och tidigare död. Till skillnad från rasism och sexism har ålderism länge gått under radarn och därför blivit den svåraste diskrimineringsgrunden att komma till rätta med. Den gör sig påmind inte bara i arbetslivet utan också i många andra sammanhang som inom hälso- och sjukvården, hos banken, i media och i politiken.
På arbetsmarknaden minskar chanserna att få ett arbete redan i fyrtioårsåldern, snabbare för kvinnor än för män. Chansen att få nytt jobb efter 55 års ålder är större i alla de andra nordiska länderna, enligt Pluskommissionen. Och sannolikheten att bli kallad till anställningsintervju vid 65 års ålder är nästan obefintlig. Medierna göder ålderismen genom att alltför ofta porträttera ”våra äldre” som en homogen och svag grupp präglad av offermentalitet, omhändertagande och beroende. Trots att forskning visar att den genomsnittliga arbetsproduktiviteten bevaras långt upp i åldrarna. Bland akademiker ökar den till och med och arbetsteam med bred ålderssammansättning presterar upp till 20 procent bättre i komplexa miljöer. Men ålderism och brist på konkreta incitament att fortsätta arbeta hindrar potentiellt produktiva år att förvaltas på ett bra sätt. Det kostar samhället 70 miljarder varje år i missad tillväxt, enligt Pluskommissionen. Samtidigt som personalbrist föreligger i nästan vart tredje yrke.
Om tio år finns i Sverige drygt 2,2 miljoner seniorer, 65 år och äldre, jämfört med dagens två miljoner. I takt med att medellivslängden ökar, höjs också åldersgränserna för pensionering. Allt fler förväntas arbeta allt längre upp i åldrarna. Det senare tycks dock inte gälla politikerna. Vid senaste S-kongressen var endast sju procent av ombuden 65 år eller äldre. Och i riksdagen är det lika illa. Där utgör samma grupp åtta procent av de 349 ledamöterna. Om seniorerna vore representerade i proportion till åldersfördelningen bland väljarna, skulle antalet vara omkring 90 i båda församlingarna.
Den kraftiga underrepresentationen av seniorer är ingen ny företeelse utan har tillåtits fortgå år efter år. Denna utarmning ger inte bara upphov till sämre representation – äldres överblick och långa livserfarenhet tas heller inte till vara. Institutet för mänskliga rättigheter konstaterar också i årets rapport att eftersom äldre personer är underrepresenterade i beslutande församlingar, berövas de även möjligheterna att vara delaktiga i beslut som berör dem själva. De bjuds inte ens in för att besvara opinionsundersökningar.
Pensionärer är en stor och växande grupp av viktiga väljare men kraftigt marginaliserade i politiska församlingar. I valtalen är de värda sin vikt i guld men efter valdagen har det visat sig att guldet ofta blev till sand. Inför förestående nomineringar till nästa års riksdagsval måste vi få till en synvända. Långt fler seniorer måste placeras högt upp på listorna för att bli valbara. Ansvaret vilar tungt på dagens politiker att så sker. Kanske dags att ålderskvotera kandidaterna på liknande sätt som en gång ”varannan damernas.”