Forskare världen över uttrycker bestörtning över regeringens förslag att lägga ned Arbetslivsinstitutet, ALI. De menar att det leder till att benen slås undan för en nationell tillgång som har stor betydelse för Sveriges ekonomiska välstånd.
Vi delar den uppfattningen. Forskare vid Arbetslivsinstitutet har bidragit med viktig kunskap när det gäller nyföretagande, regional tillväxt, diskriminering, ledarskap, organisation, kvinnors och ungas villkor och sjukfrånvaro.
Kunskap vi behöver för att skapa ett modernt gott arbetsliv. Utan ALI blir vi det enda land i västvärlden som saknar nationell plattform för internationellt utbyte av arbetslivsforskning.
Motiven för att lägga ned Arbetslivsinistitutet är principen om att all forskning ska bedrivas vid universitet och högskolor och i högre grad konkurrensutsättas.
I verkligheten kommer det att bli mycket svårt för universiteten att med så kort varsel ta över verksamheten vid ALI. Särskilt eftersom det bara är verksamheten, inte resurserna, som arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin vill föra över.
Hur fel vi än tycker att det är, lär regeringen redan ha bestämt sig. Arbetslivsinstitutet läggs ned 1 juli 2007.
Den forskning som bedrivs där kan dock fortfarande räddas, men då är det bråttom. Att börja leta strategier för att ta tillvara forskningen när ALI redan lagts ned är detsamma som att låta åratals forskningsarbete slängas i sjön. Det är dessutom respektlöst mot de doktorander som finns vid Arbetslivsinstitutet och som har avstått från andra möjligheter på arbetsmarknaden och är beroende av att resurser förs över tillsammans med dem till universiteten.
Det regeringen omedelbart bör göra är att ta fram en handlingsplan för hur man konkret avser att ta tillvara forskningen som ministern berömt som "bra, gedigen och fyller sitt syfte". Inte bara dra undan resurser i storleksordningen 400 miljoner och hänvisa till Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap.
Säkert kan universitet och högskolor ta över stora delar av den forskning som bedrivs vid Arbetslivsinstitutet, men då behövs en plattform, tid för omställning och garantier för hyfsat långsiktig finansiering. Utan resurser uppstår ett glapp i arbetslivsforskningen som kan ta decennier att överbrygga.
Allt annat än en konkret handlingsplan öppnar för konspirationsteorier kring det verkliga skälet till nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. Som att man inte alls tycker att forskningen fyller sitt syfte utan faktiskt är rätt så besvärlig. Som att man återigen vill manifestera att man inte vill ta tillvara arbetstagarnas intressen och att man helst blundar för betydelsen av ett gott arbetsliv. Kanske för att det inte riktigt passar in i det nya moderata samhället, där de jobb som ska frälsa arbetsmarknadens framtvingade b-lag är låglönejobb med bristfälliga anställningsvillkor.
Det vill du väl ändå inte att vi ska tro, arbetsmarknadsministern?
Louise Malmström (s)
Mikael Damberg (s)
Marie Granlund (s)
Ibrahim Baylan (s)
Christer Engelhardt (s)
Agneta Lundberg (s)
Gunilla Carlsson (s)
Arkivbild: Örjan Björkdahl PRESSENS BILD