Fem pedagogikprofessorer, med universitetskanslern Sigbrit Franke i spetsen, säger att var fjärde lärarstuderande borde blivit underkänd (DN 28/11). De bygger detta på en bred utvärdering från 2005 och tre nya undersökningar, som påvisar svagheter i examens- arbeten, examinationsformer och forskningsanknytning.
De två lärarförbunden lyckades för något år sedan få med sig en något motsträvig skolminister Baylan på idén om en lärarlegititimation, byggd just på "pedagogisk utbildning". Deras enda kriterium för att "godkänna" lärare har just underminerats av landets främsta auktoriteter på precis detta.
Nu försöker de rädda vad som räddas kan. "Detta bekräftar i stort sett den bild vi har" heter det från Eva-Lis Preisz, Lärarförbundets ordförande (DN 28/11).
Debatten är nyttig, men den borde handla om andra och djupare frågor.
De brister som finns beror snarare på felaktigt tänkande än på dålig pedagogisk kvalitetskontroll. Att vara lärare är inte ett yrke (som facket och utredare gärna vill få det till) utan snarare ett trettiotal (eller varför inte 99) yrken. Fysik på gymnasiet, bild i förskolan, internationalisering på alla stadier...
Förr utbildade man lärare i "ämnen" och gav dem efteråt en pedagogisk och praktisk komplettering. Det var inte något bra system. Men med åren har pendeln slagit över våldsamt långt åt andra hållet. Med den senaste reformen markeras att alla lärare har ett gemensamt yrke. En stor del av utbildningen ägnas åt att inskärpa just detta i studenterna.
Problemet på sikt består i vilka som bryr sig: vem som har inflytande och ansvar. I dag är det mycket få forskare, kulturarbetare eller näringslivsföreträdare som intresserar sig för skolan och dess lärare. Och när de någon gång gör det blir det ofta okunnigt, snävt och föraktfullt.
Men detta är inte helt deras fel. Skolan och lärarutbildningarna har slutit sig mot inflytande från omvärlden. Lärare skall legitimera lärare. "Pedagogiska" experter förväntas avgöra om en lärare är bra eller dålig.
Linköpings universitet har bjudit motstånd mot sådana tendenser. Vi vägrade länge att inrätta en särskild nämnd för utbildningsområdet, som vi menade skulle isolera lärarutbildningen snarare än höja den. Vi konstruerade en Norrköpingsmodell (1996-98) som byggde på att konsekvent överbrygga motsättningen mellan lärande och kunskaper. Spåren finns kvar, trots att modellen delvis krossades av den senaste reformen. Min bok Kampen om kunskapen (2004) bygger till stora delar på lärdomar från Norrköping.
Pedagogernas kritik är viktig. Men att lösningen skulle ligga i mera "utbildningsvetenskap" är nonsens.
Forskningsanknytning måste röra snart sagt alla kunskapsområden och fakulteter. Därför bör de mest framstående forskarna och lärarna vid universiteten ta direkt och aktivt ansvar för våra blivande l ärare.
LARS INGELSTAM
Professor inom Tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet, 1980-2002