Ateismen lanseras som höstens mode. Argumenten är raka och tydliga: Gud finns inte, alltså finns inget behov av religion.
Jag önskar att världen vore lika rätlinjig som ateisterna tycks tro. Men tyvärr leder deras resonemang till två resultat: För det första mörkar man de verkliga skälen till samhällsproblemen, det vill säga de sociala klyftorna. För det andra förlöjligar ateisterna mångkulturen. Ateisterna fisk-ar i grumliga vatten när de sjunger ateismens lov.
Som kristen och humanist är det självklart att jag går i svaromål när religioner behandlas fördomsfullt. Det sker just nu i mediadebatten. Som forskare vill jag bidra med några klargöranden.
Under 1900-talets andra hälft var ateismen stark i svenskt kulturliv. Medan läkare, ingenjörer och lärare framställdes som folkhemmets hjältar, blev präster skildrade som bakåtsträvande och elaka.
Från 1950-talet finns det nästan bara ondsinta - eller svagsinta - präster i svenska filmer. Stor- succén "Hon dansade en sommar" har en förskräckligt elak präst, spelad av John Elfström. Han kunde ju annars vara kul i rollen som Åsa-Nisse. Den hittills värsta av svensk films alla elaka präster är Jan Malmsjö som biskopen i "Fanny och Alexander". Det var egentligen först med "Änglagård" som man såg en vänlig präst på svenska biodukar. Men så är ju Colin Nutley engelsman.
Den antireligiösa mentaliteten sitter oerhört djupt i den svenska populärkulturen. Det räcker att följa tv-serien "Mästerverket".
Det behövs ingen djupare ideologikritik för att bemöta de argument som från 1950-talet har skrattat ut och infantiliserat kristen tro i Sverige.
Men på 1950-talet var Sverige fortfarande på många sätt en kristen enhetsstat. Skadan var mind-re då.
I dag är svenskarna ett lika mångkulturellt som mångreligiöst folk. Att framställa ateismen som det upplysta, jämställda, ja mänskliga sättet att leva sitt liv ger allvarliga följder: Den svenska, vita medelklassens livsstil blir upphöjd till att vara det rena, upplysta och mänskliga sättet att förhålla sig till tillvaron.
Längst bort från denna välmående medelklass placerar ateisterna följaktligen alla nya svenskar. Bär man muslimsk sjal, eritrianskt-ortodoxt kors, eller judisk kippa, tillhör man de oupplysta enligt den svenska ateismens logik.
Sällan syns de privilegierades blindhet så tydligt som i ateisternas argumentation. Sverigedemokrater och nationaldemokrater har anledning att jubla.
Var och en som sysslar med vetenskaplig forskning vet att den senmoderna vetenskapen varken stödjer eller förkastar ateismen, lika lite som den kan ha några synpunkter på Guds existens.
Ateismen är lika mycket en livsåskådning och en kulturyttring som varje annan religion.
Men det är trist att konstatera att de svenska ateisterna tagit tjänst som den välmående medelklassens lakejer.
MIKAEL MOGREN