Fetma och övervikt drar fram över världen som en accelererande epidemi. I dag räknar forskarna med att omkring 1,3 miljarder av världens vuxna är överviktiga eller feta - betydligt fler än de 850 miljoner som svälter.
Utvecklingen har gått så snabbt att nästan ingen har problemets verkliga omfattning klar för sig. Men diabetes, hjärtinfarkter, stroke och andra följdsjukdomar har på kort tid gjort fetma till ett av vår tids största hälsoproblem.
När man talar om fetmaepidemin tänker de flesta på USA, och det är sant att USA är illa ute. De senaste siffrorna visar att en tredjedel av alla vuxna amerikaner är feta, dubbelt så många som för tjugo år sedan.
Men det finns länder som ligger ännu värre till. Under researchen till min bok om fetmaepidemin besökte jag Tonga - ett örike i Söderhavet där två vuxna av tre är feta, och var femte invånare har diabetes. Det är inte svårt att föreställa sig vad denna sjukdomsbörda betyder för ett fattigt land, som till exempel inte förfogar över en enda dialys- maskin.
Fetmaepidemin har blivit global och drabbar inte bara den rika västvärlden, utan också tredje världen. Redan i dag har både Indien och Kina fler fall än USA av diabetes typ 2, en sjukdom som nästan alltid hänger samman med övervikt. I båda dessa länder räknar man med en fördubbling av antalet fall inom tjugo år.
Sverige har ett bättre utgångsläge än många andra länder, men även hos oss har andelen feta vuxna fördubblats på tjugo år. Särskilt oroande är den ännu snabbare ökningen av fetma och övervikt hos barn och ungdomar.
Därför kändes det hoppfullt när den förra regeringen, i november 2003, utlovade en "nationell kraftsamling för att bryta och vända trenden", och beordrade Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet att ta fram underlag för en nationell handlingsplan mot fetma.
Ett drygt år senare kom underlaget, en lista på 79 konkreta förslag som skulle utgöra stommen i handlingsplanen. Förslagen var inte särskilt radikala, men de flesta var förnuftiga och hade tillsammans inneburit ett tydligt steg i rätt riktning.
I stället hände nästan ingenting. Några av förslagen blev uppdrag till olika myndigheter - Livsmedelsverket kommer till exempel snart med nya riktlinjer för maten i skolor och dagis - men de allra flesta samlar bara damm i olika byrålådor. Den utlovade nationella handlingsplanen presenterades aldrig.
Detta är djupt olyckligt. Så länge fetmaepidemin inte hejdas stiger priset för varje år, både i sjukvårdskostnader och i mänskligt lidande. Om regeringen hade ställt sig bakom en nationell handlingsplan mot fetma, hade det varit en viktig markering av situationens allvar.
Nu har den nya regeringen chansen.
Miki Agerberg