Nu mullrar opinionskanonerna på Correns redaktion! Det är laddat med flerstegsraketer i spalterna! Bland annat en artikel om att ”hela världsordningen kommer att raseras” om Sverige skulle ratificera FN:s konvention mot kärnvapen. Correns ledare 16 januari åkallar till och med Guds hjälp för att förhindra en kärnvapenurladdning.
Diskussionen har blivit rationell, klinisk och polariserad. Valet är enkelt för kärnvapenvännerna: Natos kärnvapenparaply behövs. Mot denna ståndpunkt står 86 procent av svenska folket som sagt att Sverige bör ratificera FN-avtalet. Det första land som gjorde detta var Vatikanstaten. Över 500 civilsamhällesorganisationer över hela världen har organiserat sig i ICAN, som fick Nobels fredspris 2017. Bland dessa finns World Medical Association, som organiserar nio miljoner läkare från alla världens länder och politiska läger.
Man leker med elden, när man förespråkar att det säkerhetspolitiska läget kräver att kärnvapnen måste finnas kvar – men man tycker inte att det är så farligt – eftersom elden inte är tänd än!
Det är knepigt att tala om sannolikheter – men forskare har gjort en bedömning att sannolikheten att ett kärnvapenkrig bryter ut av vilja eller misstag skulle kunna vara cirka 3 procent årligen. För att konkretisera kan man tänka sig en tombola med 97 vita kulor och tre svarta kulor: varje år drar man en kula: är den vit händer ingenting, men drar man en svart kula har det otäckaste hänt. Även Tage Danielsson var ju inne på det här med svårigheten att förhålla sig till osannolika sannolikheter: ”Har det inte hänt något i Harrisburg – så är det inte så farligt; men har det väl hänt, ja då kan man ju säga att sannolikheten blivit 1 och konstatera att det faktiskt har hänt”.
Nu har mänskligheten lyckligtvis inte dragit någon svart kula ännu i detta tombolascenario. Men om kärnvapnen skull brisera har World Economic Forum nyligen rankat förödelsen som deletär för mänskligheten.
För att låta den här frågan komma in under skinnet på oss östgötar kan man fundera över vad som skulle hända om en atombomb briserar över Linköping. Det skulle innebära cirka 60 000 döda och en helt utslagen infrastruktur! Sannolikheten att detta ska hända är dessvärre inte noll. Det finns 1 400 bomber klara för avfyrning. 1 procent av dessa är säkerligen avsedda för Sverige, det vill säga 14 stycken. Sannolikheten att en fiende med kärnvapenkapacitet skulle välja Linköping är tyvärr stor med tanke på geografiskt läge och stor militärindustriell verksamhet. Det är den här elden vi leker med. Vi måste föra debatten med klarsyn och inte i raljansens strålkastarljus.
Som dagens situation beskrivs nu verkar man behöva välja mellan pest eller kolera – men det är inte nödvändigt. Varför inte tänka lite fritt och fantasifullt, lite grann utanför boxen. Sverige som alliansfri och neutral nation skulle till exempel kunna bjuda in Putin till en konferens om det säkerhetspolitiska läget på Nordkalotten. Bjud också in Jens Stoltenberg för Nato. Låt freds-och konfliktforskaren Wallensteen bli moderator. Svenska försvaret får berätta om ett starkt svenskt totalförsvar utan kärnvapen. Målet bör vara att bygga upp förtroendeskapande relationer. En säkerhetspolitisk islossning och avveckling av kärnvapnen är enda vägen framåt. Målet måste vara att dra upp järnridågardinen igen – den gardin som nu håller på att förvrida sikten.
Klä av kejsarens hans nya kläder och se sanningen i vitögat. En fortsatt existens för människan förutsätter att kärnvapnen avvecklas.
Arne Thorfinn
pensionerad läkare, Linköping