Konsten kan ibland vara provocerande och skall kanske i vissa fall vara det.
Den provokativa konsten kan vara ett bra instrument i till exempel icke-demokratiska länder i kampen för demokrati precis som litteratur och musik kan vara det. Men konst i ett demokratiskt samhälle? Ja, det finns massor av missförhållanden även i ett demokratiskt samhälle, där konsten kan spela en viktig roll för att påvisa och provocera fram förändringar.
När jag har tagit del av medias rapporter om de två konstfackseleverna Anna Odell och Nug, så har jag reagerat exakt likadant som vår kulturminister - beroende på att detta är icke konst enligt min mening, och jag menar det trots att jag själv är konstnär. Lena Adelssohn Liljeroth har helt rätt: Att klottra ned en tunnelbanestation är vandalisering! Hon uttalar sig då inte som konstkännare, utan som en vanlig medborgare i det här landet.
Låt oss tänka oss att en okänd ung man står i natt och klottrar ned ett antal spårvagnar i min stad Norrköping. Det kanske upptäcks i morgon och polisanmäls som vandalisering. Om emellertid någon hade filmat det och kallat det exempelvis "Nattens demoner", hade det blivit konst då?
Om någon misshandlar en person i natt, läser vi om det kommande dag i tidningen som en rå misshandel. Men om någon hade filmat det och kallat filmen för "Intermezzo", hade det blivit konst då? Var går gränserna? Om någon mördat en person och filmat det? Vad vill dessa konstliberaler? Om man inte sätter vissa gränser är det kanske dags att börja hylla snuff movies som högtstående konst!
Konstnär, författare och länsarkivarie.
Börje Evert Hjorth