Vid flera tillfällen har jag i artiklar i denna tidning försökt påpeka det olyckliga i den mycket påtagliga enkelriktning mot endast det anglo-amerikanska som idag präglar svenska massmedia och då särskilt tv. Denna närmast totala språkliga och kulturella dominans har givetvis fört till att allt större grupper i det svenska samhället har kommit att se en sådan ensidighet gentemot andra språk- och kulturområden som ”naturlig”. Inte minst har den utvecklingen drabbat det intresse som tidigare fanns för stora europeiska länder och kulturer som Tyskland eller Frankrike.
Den främsta anledningen till det ur ett europeiskt perspektiv omotiverade överdrivna intresse för Storbritannien som svenska massmedia uppvisar är helt uppenbart att söka i den enkelspårighet vad gäller främmande språk, som under de senaste decennierna så tydligt har präglat den svenska skolan. Det kan ju knappast betraktas som en självklarhet att bara för att engelskan – ofta på ett ganska ytligt plan – kan fungera som kommunikationsspråk människor emellan det också skulle vara motiverat, att ett land där det språket råkar vara modersmål så tydligt skall favoriseras gentemot andra jämförbara länder som vi idag ser i Sverige.
Att den svenska skolans styvmoderliga behandling av övriga främmande språk nu åter har aktualiserats och på flera håll starkt kritiserats, senast både på ledarplats och debattsida i DN, är mycket glädjande och nödvändigt. Behovet av kunskaper i ett eller flera främmande språk utöver engelska framhålls ständigt inte minst från näringslivet, men ändå erbjuder den svenska skolan allt fler möjligheter för eleverna att undvika just sådana språkstudier. Kan, som det antyddes i DN-ledaren, det i flumskolans efterföljd vara rädslan för allt som är svårt som ligger bakom denna attityd? Språkstudier kräver givetvis arbete, men nog menar väl de politiker, som idag allt oftare upprepar behovet av kunskaper, att det krävs arbete för att uppnå dessa?
Inom EU gäller för de flesta länder att eleverna skall ges två främmande språk i skolan och på så sätt få möjlighet att vidga sin upplevelse- och kultursfär. Den målsättningen stämmer illa med den riktning åt endast ett håll som har blivit följden av den svenska skolans ensidiga inriktning på engelska.
Tyvärr är det ju också just skolan som genom sitt inskränkta språkprogram i hög grad har bidragit till att man numera så ofta får höra den ack så vilseledande frasen att ”det räcker med engelska”. Den synen på främmande språk har tillåtits tränga alltför djupt in i många svenskars medvetande, så djupt att det ibland kan framstå som närmast omöjligt att åstadkomma en attitydförändring.
Den ständigt återkommande debatten kring behovet av ett fungerande andra främmande språk visar dock att frågan fortfarande lever och av många upplevs som mycket viktig. Vågar man hoppas på att debatten denna gång äntligen kan ge resultat?
Gösta Björn
rektor emeritus, Katedralskolan i Linköping