I mitt närområde håller man just nu på att bygga om en rondell. Den har varit olycksdrabbad, så kommunen har beslutat att göra något åt det. Det ska bli säkrare att passera – för cyklister, bilister och fotgängare. För mig är det helt rimligt. Vi accepterar inte att människor körs över. Vi har till och med en nollvision i trafiken. Om olyckor händer för ofta på en viss plats, då ändrar vi platsen.
Men varför gäller inte samma självklara logik när barn far illa?
Idag är det fullt normaliserat att barn får vänta i månader – ibland över ett halvår – på ett första samtal med kurator eller psykolog. Det är som om vi har börjat acceptera att barn mår dåligt i väntan på hjälp. Trots att vi vet att den väntan är riskfylld.
När ett barn inte blir mött i sin oro, slutar det så småningom att försöka nå fram. Det är inte ett tecken på att barnet mår bättre – det är ett tecken på att det har gett upp. Och för många barn börjar det där tysta lidandet spilla över i andra delar av livet.
De här barnen riskerar att halka efter i skolan, utveckla självskadebeteenden, isolera sig, bli hemmasittare, tappa tilltron till vuxna. I vissa fall ser vi hur barnens ensamhet och frustration tas tillvara av någon annan – som faktiskt lyssnar. Kriminella nätverk har ingen vårdkö. De erbjuder genvägar till gemenskap, tillhörighet och snabb lindring. De har all tid i världen att lyssna.
Samhället, däremot, tycks ha ont om tid. Trots att vi vet att den största risken inte är att barn söker hjälp – utan att de slutar försöka.
Vi skulle aldrig acceptera att barn körs över i en rondell om och om igen, utan att något görs. Ändå gör vi just det – i flera andra delar av samhället. Det borde vara lika självklart att sätta en nollvision här: Inga barn ska behöva vänta månader på att bli hörda. Inga barn ska behöva bära sitt mående ensamma. Och inga vuxna ska kunna säga: “Vi såg det inte komma.”