När psykiatricentrum, med de styrande partiernas goda minne, fattade ett ”inriktningsbeslut” om att stänga ner dagvården för patienter med ätstörningssjukdomar så beslutades också om ett stopp för nya remisser. Detta stopp har nu förlängts till en bit in i juni. Det innebär att en vård som kan vara livsavgörande pausats på grund av oförmågan att hitta en ekonomisk och organisatorisk lösning för denna vårdform.
Anorexia är den dödligaste av alla psykiatriska sjukdomar och dagvård är för många helt avgörande för att kunna bli frisk från sin sjukdom. Vilken annan så allvarlig sjukdom hade regionen valt att pausa en livsavgörande behandling för under nästan ett halvår?
Hur hade reaktionerna varit om regionen skulle utreda hur bröstcancervården skulle organiseras och under tiden så ställde man in alla nya remisser för till exempel strålbehandling? Det hade aldrig gått. Men när det kommer till unga kvinnor, vilket det oftast handlar om, inom psykiatrin så är liv uppenbart inte lika mycket värt för högerpartierna som styr i regionen.
Att låta detta ske är otroligt cyniskt från de styrande partierna. Likaså visar de upp en otrolig feghet när vi från Vänsterpartiet och övriga oppositionspartier lyfter frågan till debatt i fullmäktige. Då gömmer de sig bakom formalia och säger att det är ”verksamhetens ansvar”. Som att de inte bär ansvar för allt som sker i regionen.
De påstår att den politiska nivån inte ska lägga sig i detaljer i hur vården bedrivs. Men på samma möte slår de sig för bröstet för att de infört ”en väg in” inom psykiatrin som ur det perspektivet är lika mycket en detalj i sjukvården som ätstörningsvården.
Den tondövhet som styret visar upp saknar motstycke. Vårdpersonal, patientföreningen och mängder av drabbade och anhöriga har reagerat på hur långt man är beredd att driva detta. Jag har varit politiskt aktiv i över 30 år på lokal och regional nivå och jag är chockerad över den likgiltighet inför lidande och människoliv som styret visar upp.
Det finns möjlighet att ändra och göra rätt. Det minsta man kan göra är åtminstone att öppna för nya remisser och patienter under tiden som man utreder hur ätstörningsvården ska se ut i framtiden. Allt annat är att med berott mod och med öppna ögon se på hur patienter tvingas lida i onödan i en sjukdom som kan kosta dem livet utan rätt behandling.