En debatt har uppkommit om den nya detaljplanen runt parkeringshuset Akilles, som ska tillåtas växa till en höjd om fyra våningar.
Förra veckan skrev Corren att Statens Fastighetsverk överklagat detta beslut, då det kraftigt förändrar miljön runt domkyrka och slott. SFV, eller ”staten” som det senare beskrevs i ledaren av Maria Björk Hummelgren, är dock inte ensamma i sin kritik. Vi är många Linköpingsbor som också utryckt vår förvåning och bestörtning över dessa planer – att man bredvid Sveriges äldsta profana byggnad (slottet) har en detaljplan som tillåter en fyrkantig betongkloss som helt kan avvika från den intilliggande bebyggelsen.
I stället för att betona vikten av att harmonisera mot våra fantastiska byggnader så som ”Gamla brandstationen” och Domprostgården likväl som den vackra sekelskiftsbebyggelsen längs Storgatan, föreslås platt tak med takterrass och i fasaden inslag av limträbalkar.
Naturligtvis är det billigare att bygga i modern stil utan att ta hänsyn till omgivande bebyggelse, men vid byggande på en av Linköpings äldsta och mest centrala platser får man inte upprepa de misstag som skedde i miljonprogrammets iver att bygga billigt med stark förtätning.
Vilka byggnader och vilken stil som förblir vacker är naturligtvis något som våra barn får svara på. Men jag kan inte sitta passiv när man kan ana att parkeringsplatsiver är på väg att skapa en koloss som kan förpesta närmiljön runt slottet i decennier.
Huruvida dessa parkeringsplatser över huvud taget behövs är en annan fråga. I kommunens egen beskrivning föreligger inget direkt behov i dagsläget och när Eddan var avstängd för arkeologiska utgrävningar märktes ingen större ökning i Akilles. Min gissning är att den branta backen ner till centrum gör att bilburna väljer andra parkeringar. Detta innebär att det kan bli byggnation av ett outnyttjat p-hus eller som planen möjliggör, att man endast bygger en mycket smal kontorsbyggnad (på den nuvarande trottoaren) som sticker upp och bryter som en kniv i stadsmiljön.
Det är lätt att klaga på en debattsida. Jag har valt att överklaga kommunens plan och även engagerat mig djupt i ärendet samt kommit med åtskilliga förslag, tankar och till och med ritningar på hur man skulle kunna få denna byggnad att lättare smälta in i stadsmiljön – om det nu finns behov för att den måste byggas. Dock har planen legat cementerad från dag ett, trots att både ”stat” och medborgare ”fått deltaga i beslutsrundan”.
Det är inte en fråga om att ”staten” lägger sig i ett kommunärende utan att en ansvarsfull ägare av kulturminnesmärkta grannbyggnader ger sin åsikt. Betydligt mer tveksamt är kommunens starka vilja att ge det av Linköpings Stadshus ägda bolaget, Sankt Kors, omfattande frihet i och med denna plan.
Markus Strand