Jag har dedikerat mitt liv åt patienter med psykiska sjukdomar och är inte politiskt engagerad. Min uppfattning har alltid varit att behoven hos patienterna är för viktiga för att göras till partipolitik, skriver Markus Heilig, professor i psykiatri.
Om läkarstudenter skulle fördela sin utbildningstid efter olika sjukdomars bidrag till sjukdomsbördan skulle de tillbringa närmare ett år av sin sexåriga utbildning inom psykiatrin. Depressions-, ångest- och beroendesjukdomar står för det största bidraget, genom att de är så vanliga. Ur den drabbades perspektiv skapar kroniska psykoser (till exempel schizofreni), bipolär sjukdom och anorexi ett väl så stort lidande.
Oavsett vad diagnosen är ska vård ges efter behov, så att de svårast sjuka prioriteras. En annan grundläggande insikt är att man måste lyckas attrahera personal till utbildning och arbete inom psykiatrin. Annars kan inga patienter få god vård i långa loppet. Därmed blir också universitetssjukvården och dess kvalitet en nyckelfaktor för att tillgodose patientbehoven i hela Östergötland, såväl i dag som i morgon.
I det perspektivet har Psykiatriska kliniken på Universitetssjukhuset i Linköping genomgått en mycket glädjande utveckling. För tiotalet år sedan såg det inte så ljust ut. Professuren i psykiatri hade då varit vakant i sju år. Kliniken förmådde inte dra till sig unga läkare till utbildningstjänster. Lokalerna bestod av en halv rivningsfastighet, som blivit kvar sedan regionledningen först beslutat att riva för att bygga nytt, men sedan under ett antal år pausat processen. Vi skämdes inför patienterna att erbjuda vård i lokalerna.
Jag rekryterades till verksamheten som professor och överläkare 2015. Mitt föregående jobb var som hög forskningschef vid amerikanska National Institutes of Health. Det som lockade i Linköping var visionen att skapa en universitetsklinik som både kunde erbjuda vård i världsklass nu, och vara med om att forska fram framtidens behandling.
Jag fick unika förutsättningar. Två på varandra följande chefer för den medicinska fakulteten vid Linköpings universitet, professorerna Mats Hammar och Johan Söderholm, engagerade sig i rekryteringen. Vi sökte och tog hem ett tioårigt anslag från Vetenskapsrådet på 130 miljoner kronor för att skapa en psykiatrisk forskningsmiljö. Andra stora och prestigefyllda anslag följde, från Wallenbergstiftelserna, Vetenskapsrådet och andra. Unga kollegor flockades till kliniken. Det fanns också några exceptionellt kompetenta och engagerade seniora kollegor. Vi kom snabbt samman, och kunde vända utvecklingen på ett remarkabelt sätt.
För ett år sedan hade kliniken blivit så populär bland läkarstudenter och unga doktorer att den inte längre kunde ta emot alla som ville ha utbildningstjänster hos oss. Vi höll en nationellt hög nivå på flera områden, såsom bipolär sjukdom, svåra depressioner, ADHD, svårt beroende, PTSD och personlighetssyndrom. På vissa av dessa områden var vi nationellt och internationellt ledande. Det fanns ett fantastiskt samarbete mellan klinik och forskning. Vårt forskningscentrum, Centrum för Social och Affektiv Neurovetenskap, hade av Vetenskapsrådet utsetts till ett nationellt excellenscentrum. Allt detta avspeglade sig också i att patienterna kunde få den vård i världsklass jag hade drömt om.
Jag känner mig naturligtvis delaktig i utvecklingen, men min roll har till stor del varit att skapa möjligheter för fantastiska kollegor och arbetskamrater. Tidigare chefsöverläkaren Elisabeth Skogh, hennes efterträdare Pia Nordanskog, docenten och beroendechefen Andrea Capusan och jag har arbetat tätt tillsammans. Efter hand har allt fler kollegor kommit med. Kanske mest glädjande är den generation som nu snart blir eller just blivit specialister, varav många också forskar.
Tyvärr har regionledningen nu på kort tid raserat mycket av detta. Universitetskliniken, som skulle kunna vara navet i en framgångsrik psykiatri för hela regionen, får bära huvuddelen av besparingar som genomförs. När dessa är klara kommer den att ha krympt med cirka en fjärdedel, från en låg utgångsnivå. Chefskarusellen har snurrat. Först har man haft chefer som ignorerat stora underskott och verkat tro att budget är låtsassiffror. Det har nu ersatts av chefer som saknar psykiatrisk kompetens och i panik genomför förändringar utan dialog med experterna.
Kaoset är värre än vad som går att beskriva i en debattartikel, men några exempel ger en bild. Man har styckat upp den mycket välfungerande beroendevården, mot inrådan från professionen, och utan att ens efterleva grundläggande regelverk om samverkan med arbetstagarna. Beroendesektionens nationellt respekterade chef har petats åt sidan. Man stängde av och försökte på ett godtyckligt sätt avskeda en fackligt aktiv medarbetare, vilket förstås tolkats som en signal att ingen ska våga vara alltför kritisk. En ung kollega kommenterade detta med att säga: ”det här är ju Turkiet”. Sedan tvingades man konstatera att man inte haft något som helst stöd för anklagelserna, och backa.
Vare sig jag eller mina kollegor önskar någon medial strid med regionledningen. Tillsammans med några av de mest erfarna specialisterna har vi lite i det tysta erbjudit vår expertkunskap, så att nödvändiga besparingar skulle kunna göras på ett sätt som minst drabbar verksamheten och patienterna. Tyvärr har det helt saknats intresse för att ta till sig vår kunskap.
Däremot har man, efter att jag framfört min kritik, ensidigt bestämt att i förtid avsluta mitt uppdrag som forskningschef för psykiatrin. För mig är detta ett begränsat sidouppdrag till universitetsjobbet som professor, och chef för ett stort, exceptionellt framgångsrikt forskningscentrum. Men beslutet är intressant. Jag har under en tioårsperiod attraherat över en kvarts miljard kronor i forskningsmedel till psykiatrin i Östergötland, och lockat otaliga studenter och kollegor till verksamheten genom intressant undervisning och forskning. Jag överlämnar åt läsaren att mot den bakgrunden värdera beslutet att avbryta mitt forskningschefsuppdrag.
Jag har dedikerat mitt liv åt patienter med psykiska sjukdomar och är inte politiskt engagerad. Min uppfattning har alltid varit att behoven hos patienterna är för viktiga för att göras till partipolitik. Det krävs dessutom god medicinsk kompetens i de här frågorna. Här skiljer sig psykiatrin inte från andra delar av sjukvården, även om det på en del håll finns en sådan uppfattning. Därför har jag tyckt att vi som är medicinska experter ska vara redo att arbeta med politiker och tjänstemän oavsett deras partitillhörighet.
Men för att det samspelet ska fungera måste det finnas ett intresse och en lyhördhet hos motparten. Det måste också finnas en grundläggande kompetens, administrativt och ledarskapsmässigt. Nuvarande regionledning har tyvärr visat grava brister i alla dessa avseenden.
Tyvärr är bristerna inte unika vad gäller hanteringen av psykiatrin. Man har inom regionen först passivt låtit stora underskott uppstå, och sedan, när dessa inte längre var möjliga att fortsätta med, agerat i panik. I stället för en klok analys valde man en besparingsmodell – antal tjänster, inte pengar, räknat utifrån en artificiellt vald tidpunkt före pandemin – som är så trubbig att den i många fall leder till fullständiga orimligheter.
Man har också behållit en dysfunktionell organisation, där det mellan regiondirektören och vården finns inte bara en, utan två högavlönade vårddirektörer, så att det garanterat ska vara oklart vem som har ansvaret. Andra chefer utan kunskap om verksamheten har farit fram, och till exempel inom diagnostikverksamheten sagt upp nyckelpersonal med följd att kostnaderna för regionen starkt ökat i stället för att minska. Återigen – här finns inte plats för fler exempel, men de är tyvärr många.
Jag är inte bara läkare och forskare, jag är också patient och make. Det har givit mig ett kompletterande perspektiv. När jag för några år sedan behövde göra en starroperation fick östgötarna betala dyrt för min operation på en privatklinik i Stockholm. Anledning? Regionen har så misskött sin egen ögonklinik att den inte hade kapacitet att utföra denna rutinmässiga åtgärd. Nu, några år senare har jag drabbats av en ganska vanlig form av ryggmärgsförträngning. Den kräver operation, och då får jag återigen åka till en mycket bra, men för skattebetalarna i Östergötland dyr privatklinik i Stockholm.
Min fru behöver få en skräddarknuta bortopererad på ena foten. Det är inte exakt raketvetenskap, men hon måste åka till Örebro för att få det gjort. Under tiden står operationssalar på US tomma, därför att man till följd av dålig personalhantering inte kan behålla operationssköterskor. Mina och hustruns svårigheter i vården är förstås struntsaker jämfört med cancerpatienterna som inte får sina operationer gjorda. Men de är en indikation på hur illa ställt det är. Medborgarna i Östergötland kan rimligen inte vara nöjda med att deras valda politiker så fundamentalt misslyckas med att bereda dem vanlig, viktig vård.
Har du själv drabbats, eller har du en anhörig som drabbats av psykiska problem? Eller tycker du bara att utsatta grupper ska ha rätt att få god vård? Då vill jag och mina kollegor uppmana dig att låta det komma till uttryck i det kommande valet. Syna noga partierna. Rösta på dem som betonar kompetens och leverans framför politiska käpphästar, och visar beredskap att jobba tillsammans med vårdpersonalen för en god vård. Nuvarande ledning, där de moderata regionråden Marie Morell och Fredrik Sjöstrand anger tonen, har inte visat de kvaliteterna.
Markus Heilig, professor i psykiatri, chef för Centrum för Social och Affektiv Neurovetenskap vid Linköpings universitet, vetenskapligt råd i beroendefrågor vid Socialstyrelsen, ledamot i vetenskapliga rådet för humanläkemedel vid Läkemedelsverket, samt ledamot i Kungl. Vetenskapsakademien