Diskussionen om svensk tågtrafik har hamnat i en olycklig polarisering, där hastigheten på tågen tycks vara en stor konfliktyta. Allt medan vi pratar och konfererar så håller svensk tåginfrastruktur på att klappa ihop. Om vi för en sekund släpper eventuell hastighet på framtida tåg så kan vi istället prata om huruvida vi vill ha fungerande tågtrafik framöver och i så fall vilken typ av kommunikationer vi vill ha.
Diskussionen vi borde föra är hur nya stambanor för tåget kan bygga ihop våra regioner och hur vi kan få till hållbara transporter framöver. Diskussionen borde handla om att ge människor rimliga förutsättningar att klara av vardagspusslet, komma till och från jobbet och att hantera den ökande andelen godstransporter.
Den borde handla om att knyta ihop ett avlångt land med goda kommunikationer där inte bara ändpunkterna räknas, utan där vi bygger ihop regionerna med goda kommunikationer för bil, buss och cykel. Där vi tänker system och inte bara enskilda målpunkter, som exempelvis det transeuropeiska transportnätet (TEN-T), som handlar om utvecklingen av ett europeiskt nätverk av bland annat järnväg, där en tågbiljett från Linköping enkelt kan ta dig antingen till jobbet i Stockholm eller till semestern i Italien.
Kritiken mot att bygga nya stambanor brukar oftast handla om att ”det kostar för mycket”. Ja, ingen ska låtsas som att investeringar i infrastruktur är billigt. Men låt oss vända på det. 2015 beräknade Trafikverket att försenade eller inställda resandetåg kostade samhället 3,3 miljarder årligen. Försenade eller inställda godståg kostade 1,4 miljarder årligen och akuta insatser för järnvägsunderhåll kostade årligen 300–500 miljoner.
Detta var 2015, alltså fyra år sedan. Enkel matematik skulle då ge att kostnaden för en dålig infrastruktur sedan dess har varit över 20 miljarder. Så frågan borde istället vara: Vad kostar det oss att inte investera?
Kritikerna mot att bygga nya stambanor brukar även säga att ”vi ska först rusta upp de tågbanor vi redan har”. Visst, det kan ju låta som en väldigt klok idé. Problemet med detta är bara att det inte riktigt funkar så. Ska vi enbart rusta upp nuvarande stambanor då måste vi samtidigt stänga av dem. Det går inte att laga rälsen samtidigt som det går tåg på den. För att få en liten uppfattning om vad en avstängning skulle kunna innebära så kan vi titta på branden i Hässleholm nyligen. Konsekvenserna av den branden var att stora delar av det svenska tågsystemet påverkades, med kraftigt försenade och inställda tåg.
Ett annat exempel är det banarbete som pågått i Stockholm under sommaren. Det har medfört ganska stora konsekvenser på tågtrafiken i hela Sverige. Det hade dock medfört ännu större konsekvenser om man inte först byggt och öppnat Citybanan. Den har nämligen möjliggjort det underhållsarbete som nu görs på järnvägen i Stockholm eftersom det funnits spårkapacitet för pendeltågen att ta sig in till och genom Stockholm. Så, den som bara vill rusta upp stambanorna måste också svara på hur vi ska upprätthålla en fungerande tågtrafik i Sverige under de många år som arbetet skulle pågå.
Nu är det dags att börja bygga nya stambanor, med Ostlänken som start. Det är dags att knyta ihop regionerna och det är dags att ge människor förutsättningar till fungerande och hållbara transporter
Muharrem Demirok (C)
kommunalråd