Kommunpolitiken i Åtvidaberg har under lång tid kännetecknats av splittring och oenighet. Den gångna mandatperioden har varit speciellt rörig med en bred allians som vittrat sönder under svag ledning.
När nu de två största partierna efter valet bildat en kraftfull majoritet väcker det hopp om en lugnare period med fokus på sakfrågor och problemlösning.
Också för oppositionspartierna blir rollen tydligare - vi granskar de förslag majoriteten presenterar och hoppas få gehör för konstruktiva idéer för en bra utveckling i vår fina kommun.
Tyvärr är majoritetens första åtgärd ett förslag till ny politisk organisation som visar att man ser demokrati som ett problem och inte som en möjlighet.
Förslaget samlar i praktiken all makt till en informell ledningsgrupp, vars beslut en otympligt stor kommunstyrelse har att klubba igenom.
Eftersom ledamöterna i de föreslagna fackutskotten måste ingå i kommunstyrelsen blir antalet politiker med god insyn i den kommunala verksamheten betydligt decimerat, och därmed minskar öppenheten. Arbetet för utskottsledamöterna blir tidskrävande och svårt att förena med ett heltidsarbete. En viktig grupp medborgare blir därmed utestängda från politisk medverkan. Möjligheten att ge nyvalda ledamöter inskolning genom lättare poster i nämnder försvinner.
Motiven för organisationsförändringen är oklara. Att samla all makt på ett fåtal händer kan vara en lösning om det utvecklats flera maktcentrum. Så kallade nämndpartier är en sådan företeelse, där politiker från alla partier engagerar sig för nämndens frågor och tummar på budgetdisciplinen med följd att kommunstyrelsen förlorar kontrollen.
I Åtvidaberg har vi inte haft den typen av problem, utan det handlar snarare om dåligt samarbetsklimat. Socialdemokraterna, moderaterna och centerpartiet - mitt eget parti - har haft utbrytare som bildat lokalpartier, och det har också varit svårt att skapa hållbara allianser.
Orsakerna finns alltså i den politiska kulturen och den viktigaste hemläxan för partierna är att förbättra klimatet internt.
Med en tydlig majoritet och ett gott samarbetsklimat finns inget behov av organisationsförändringar. Råder motsatsen kan knappast någon organisation dölja detta. Nationellt sett kan man jämföra kommunerna med fotbollens gärdsgårdsserie. Allt som görs blir inte proffsigt, men harvandet i kommunens nämnder och styrelser sållar så småningom fram de kandidater som är kvalificerade att ta sig an större uppgifter på högre nivåer.
Centerpartiet kan mycket väl leva och verka i den föreslagna organisationen, men ser en stor fara i utarmning av det demokratiska styrelseskicket på sikt.
Rekrytering av unga intresserade politiker försvåras och det kommer nog att visa sig att 40-talisterna befäster sin makt ytterligare.
Eftersom Åtvidabergs politiska problem inte är en organisationsfråga är risken uppenbar att fokus nu hamnar på denna stora förändring i stället för på de problem som det brådskar med att lösa.
Var det Churchill som sade: "Ni flyttar runt stolarna på Titanics soldäck ..."?
Med rätt ledarskap utvecklar man demokratin i stället för att avveckla den. Och arbetar för den i stället för mot den.