Genom historien har fri och obunden forskning visat sig vara överlägsen politiskt eller religiöst styrd forskning. De stora vetenskapliga landvinningarna har ofta tillkommit som ett resultat av fantasifullt och nyfiket forskningsarbete, där det varit omöjligt att i förväg veta vilken samhällelig nytta forskningsresultaten skulle ge.
Den socialdemokratiska regeringen har under de senaste tio åren fört en politik i motsatt riktning. Forskarna har blivit allt mer beroende av kortsiktiga anslag till sina forskningsprojekt och ägnar mycket arbetstid åt att författa anslagsframställningar, av vilka knappt tio procent beviljas. Den förra regeringen gav sig själv makt att utse ordföranden och majoriteten av ledamöterna i högskolestyrelserna, liksom forskningsstiftelserna i sin helhet.
Det finns alltid en risk att politiska tillsättningar gynnar personer med samma ideologiska kopplingar som makthavarna. Undersökningar av högskolestyrelsernas ordförande har visat att 90 procent av dem med politisk bakgrund är socialdemokrater. Vi vill inte att någon regering, oavsett politisk färg, ska ha denna möjlighet att styra utnämningarna.
Den liberala visionen om självständiga universitet och högskolor börjar nu förverkligas genom utbildningsministern Lars Leijonborgs två förslag - mer forskningsresurser direkt till forskarna för fri forskning och mindre politiskt inflytande över högskolestyrelserna.
Correns ledarsida ägnas den 13 november åt Lars Leijonborgs förslag om att minska politikernas makt över universitetsstyrelserna.
Det ges både ris och ros. Kritiken handlar främst om att det går för snabbt.
Nuvarande styrelseledamöters mandatperiod löper ut vid årsskiftet. Det är naturligt att införa ett nytt system i samband med detta, och därför brådskar ärendet något. Onsdagen den 15 november avslutades en remissrunda där 48 remissinstanser, däribland alla universitet och högskolor, fått möjlighet att inkomma med synpunkter. Visar det sig att det finns stark kritik från dem som berörs är vi naturligtvis öppna för att förslaget kan justeras.
Men huvudinriktningen står klar. Den politiska styrningen av universiteten ska minska. I dag bestämmer regeringen över tillsättningen av flertalet styrelseledamöter. Den nya regeringen föreslår att nomineringarna till alla styrelseposter i stället ska komma från de olika universiteten och högskolorna och att regeringen i normalfallet ska följa lärosätenas förslag. Dessutom föreslås att rektor ska kunna vara ordförande, vilket var regel före 1997.
Vi hoppas att nomineringarna till styrelserna i framtiden ska innebära en mer aktiv process, istället för en angelägenhet enbart för regeringen. Lärosätena får stor frihet att välja styrelsemedlemmar och vår förhoppning är att de också vänder sig utanför högskolan för att hitta lämpliga styrelseledamöter. Det kan till exempel vara utmärkt att ha politiker i styrelsen, men poängen med vårt förslag är att det är lärosätet och inte regeringen som väljer.
Universitet och högskolor har en unik roll i samhället. De ska agera som samhällets självkritiska spegel och de ska vara fria att inom forskningen ställa vilka frågor de vill. Därför får inte forskarna vara beroende av politiska trender för att få forskningsanslag och därför ska inte regeringen kunna använda högskolestyrelserna som sin förlängda arm.