Man kan spåra dagens kris mellan Ryssland och Väst till Vladimir Putins återinträde på presidentposten 2012. Efter hans återval följde en tydlig omorganisering av den ryska inrikes- och utrikespolitiken. I stället för att vända sig västerut och söka dialog och partnerskap med EU syftar politiken i dag till att accentuera Rysslands roll som ledare för en distinkt euroasiatisk civilisationssfär. Unika ryska normer och principer har därmed kommit att ställas i kontrast mot ett Väst statt i stadig moralisk nedgång.
Den ryska maktprojektionen utåt är i hög grad driven av inrikespolitiska överväganden. Den handlar dels om att kompensera för och avleda uppmärksamhet från en allt mer bräcklig inhemsk resursbas, framkallad av ett förlegat styrelseskick, grasserande korruption och avsaknaden av ekonomisk modernisering. Samtidigt är den nya politiken ett svar på ett allt desperatare sökande efter en nationell identitet som kan förena eliten och befolkningen. Essensen i den nya idén är en militärpatriotisk samling av det ryska samhället. Parollen ”Krim är vårt” kom att symbolisera mobiliseringen och ledde till skyhöga popularitetssiffror för Putin.
Vad gäller den tragedi som det senaste året utspelat sig i Ukraina har inget annat land tilldragit sig så mycket uppmärksamhet från president Putin som Ukraina. Landet är den verkligt centrala pusselbiten i Rysslands imperieambitioner. Under året som föregick Majdanrevolutionen spenderade Putin åtskilliga resurser för att knyta Ukraina till sig enbart med resultatet att Janukovitj regim kollapsade inför omvärldens beskådande.
Som svar på denna förödmjukelse genomfördes en ur ryskt perspektiv smärtfri annektering av Krim, men den därpå följande militära aggressionen i östra och södra Ukraina har inte gått som man tänkt sig. Snarare har det ryska agerandet haft motsatt effekt genom att skjuta Ukraina allt närmare EU. Ryssland överraskades av att EU lyckades enas om att införa sanktioner mot den ryska ekonomin.
Sedan Sovjetunionens kollaps har Ryssland karakteriserats av ett traditionellt personbaserat styre där befolkningen fortsatt ses som undersåtar snarare än medborgare. Även om detta system visat sig vara seglivat eftersom det tjänar eliten väl betraktar eliten försöket att återuppstå som imperium på 2000-talet med styrelsetekniker hämtade från medeltiden som ett dödfött företag.
Så kan Ryssland förändras? Prognosen är dyster, i nuläget finns inga tecken på att eliten är redo att avvisa det traditionella maktsystemet till förmån för ett Ryssland som slår in på en liberal demokratisk bana. Angående västvärldens möjligheter att påverka händelseutvecklingen i Ryssland är det av vikt att vara konsekvent i såväl retorik som handling.