När Emmanuel Macron påbörjade sin resa mot det franska presidentskapet var det noterbart vilken stark känsla han hade för historia och hur han konstruerade sin politiska vision utifrån det.
Till brittiska The Times sa han, ''I fransk politik finns det en avsaknad av en kung som jag tror det franska folket aldrig önskade död.'' Han fortsatte sitt resonemang med att hävda att sedan dess har man försökt återskapa monarkin fast i andra former. De Gaulle och den femte republiken är det modernaste uttrycket för det.
Efter att han installerades i Élyséepalatset bytte han politiskt persona. Från att ha varit mycket tillgänglig för media och allmänhet under valkampanjen restes det ett skynke mellan honom och alla andra.
Macron ska ha beskrivit sin stil som Jupiter (den romerska guden) där han håller sig ovanför det vardagliga politiska käbblet och istället fokuserar på de större frågorna, såsom utrikespolitiken.
Även om man köper hans resonemang om den ''saknade monarken'' går det ändå att argumentera att han har missförstått sin plats i den franska historiens mönster. Istället för att regera som en Bourbon borde hans stil vara mer som en Bonaparte.
Att Macron erövrade presidentämbetet berodde på att det gamla etablissemanget (L'ancién regime!) under den femte republiken hade förlorat allmänhetens förtroende. Båda de två stora, etablerade partierna – Les Républicains och Parti Socialiste – erbjöd kandidater med stora brister och begränsad attraktionskraft till väljarkåren.
Macron manövrerade skickligt och skoningslöst i den här politiska revolutionen. Utöver honom var de stora vinnarna Marine Le Pen (extrema högern) och Jean-Luc Mélenchon (extrema vänstern). Han artikulerade en vision om ett nytt politiskt system med sin egen rörelse i dess centrum.
I den maktkampen var han mer som Napoleon Bonaparte. En ung begåvad och ambitiös man från den politiska periferin som arbetat sig upp inom statsförvaltningen för att sedan utnyttja det vakuum som uppstod efter att president François Hollande (Louis XVI!) misslyckats med att adressera folkets missnöjen och störtats från tronen.
Medan Napoleon var en enväldig härskare uppvisade han imponerande politisk intuition och karisma. Utan det hade han aldrig lyckats nå så långt som han gjorde eller ha kunnat konsolidera sitt kejsarstyre. Han var skicklig i alliansbyggande, propaganda och krigföring.
Macron imponerade under valet för att han kombinerade en liberal vision med den politiska skickligheten som är nödvändig för att implementera sin plattform.
Tyvärr har den fingerfärdigheten synts mindre sedan han blev president. Istället för att övertyga och förankra har det varit mer att regera via diktat. Det går när man har stora majoriteter i parlamentet – till en viss gräns.
De protester som nu pågår runtom i franska städer är hans första stora test som ledare. Att hans reformpolitik lyckas är ett alleuropeiskt intresse, då Frankrike är en betydande stormakt vars framtid har bäring för hela kontinenten. Misslyckas han är dörren öppen för en Le Pen eller Melenchon och då är vi illa ute.
Zebulon Carlander
Försvars- och säkerhetspolitisk sekreterare, Fria Moderata Studentförbundet