I halvstrosande fart tar det lite drygt 11 minuter att knalla från järnvägsstationen och upp till Slottet i Linköping. För en knapp vecka sedan hade jag förmånen att gå just den promenaden. Landshövding Elisabeth Nilsson var vänlig nog att bjuda in mig till en middag där Årets företagare i Östergötland skulle utses. 13 olika företagare/företagargrupper – de som tidigare utsetts till Årets företagare i sina respektive hemkommuner – var nominerade att tävla om länstiteln.
Två saker fascinerade mig den här kvällen. Dels är det alltid mycket speciellt att träffa företagare av det mer jordnära slaget. De kan ha blivit företagare av en rad olika skäl och orsaker. Några har sett en far eller mor ägna sig åt företagande. Andra har tagit steget från anställd och till företagare helt på egen hand och utan några förebilder att härma på nära håll.
De företagande kvinnorna och männen runt de fyra runda borden i den vackra slottsmatsalen där stora kungaporträtt skapar känsla och sammanhang, de representerade kort sagt delar av den stora bredd som kännetecknar företagarna. Det som förenar dem är – skulle jag vilja säga – det företagsamma förhållningssättet till livet och tingen.
Många människor är mycket företagsamma utan att någonsin ens snudda vid tanken på att blir företagare; det vill säga att sätta upp ytterligare en juridisk person vid sidan av den person man redan är.
De som vågar ge sig ut på seglatser på ännu mer konkurrensutsatta vatten än de som bjuds oss människor i allmänhet; de människorna är värda extra respekt och uppskattning. Bolag där människor anställs, avlönas och utvecklas och skapar tillväxt och utveckling och vinster och investeringar och kanske rikedom; de företagen sköts inte av sig själva.
Det andra som fascinerade mig den här kvällen var Slottet som sådant. Det är verkligen guld värt att ha ett slott att kunna bjuda in människor till. De flesta hade aldrig varit på Slottet tidigare. Uppmärksamheten från det allmänna – som landshövdingen representerar med den äran – blir extra mycket värd när den serveras i mäktiga byggnader där sådana som Gustav Vasa och biskop Brask hållit till en gång i tiden. Vi bör därför vara rädda om våra företagare och ömma för våra slott.