Vinsterna i välfärden är en fråga som tydligt handlar om vägval, om vilket sorts Sverige vi ska ha. Den gemensamma välfärden är ett fundament i den svenska modellen som bygger på att alla ska ha samma chans, att det är behoven som ska bestämma platsen i kön. Du ska vara trygg med att ditt barn, liksom alla andra barn, får en bra skolgång och rättvisa betyg, att du får plats på förlossningen för att föda och att någon tar hand om mormor och ser till att hon har det bra.
Men så ser det inte riktigt ut längre, inte sedan marknadskrafterna beretts allt större utrymme i välfärden.
Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att de 80 procent av svenskarna, som enligt en färsk Sifo-undersökning vill se antingen ett förbud mot eller en begränsning av vinstuttag i välfärden, också håller det i minnet, när nu näringslivets tankesmedjor, vinstjagande finansmän och privata bolag alltmer desperat attackerar Ilmar Reepalus välfärdsutredning.
Det började med privata dagis på 80-talet, sen gav regeringen Bildt fritt fram för vinstjakten i skola och förskola. Avregleringar, privatiseringar och marknadsanpassning fortsatte sedan även under S-märkta regeringar och här står vi, med en vinstjakt som stjäl resurser från elever, patienter och människor med omsorgsbehov.
Till en början verkade det som om vi skulle få det som högern utlovade: en injektion av nytänkande i det offentligas byråkratiska strukturer kompletterat med småskaliga privata alternativ drivna av eldsjälar. Men för varje år som gått har verkligheten avlägsnat sig allt längre ifrån denna utopi. De små privata alternativen köptes i rask takt upp av större aktörer. Nu dominerar några få stora företag marknaden för välfärdstjänster.
Genom att fokusera just på ”kunder” – elever, patienter, äldre – som inte behöver lika stora insatser, kan de privata bolagen pressa framför allt personalkostnader, men även strunta i sådant som gymnastiksalar, slöjdsalar och bibliotek i skolan. Om man designar sin verksamhet riktad just mot barn som redan får mycket hjälp hemma, eller mot välbärgade människor som är i grunden friskare, eller äldre människor som inte har haft slitsamma arbetaryrken, så får ägarna mer skattepengar över, som de kan stoppa rakt i fickan eller köpa upp sina mindre konkurrenter med.
Välfärdsutredningen visar att personaltätheten och utbildningsnivån för de största personalgrupperna är lägre i de äldreomsorgsföretag som ägs av riskkapitalbolag. Kommunal har i en rapport nyligen visat att andelen fast personal är lägre i privat än i kommunal äldreomsorg. Det är inte så konstigt. Det är framför allt personalen som kostar i äldreomsorgen. Vill man ha stora vinster måste man spara där.
Välfärden skapas i möten mellan medborgare – mellan den som är proffs på sitt jobb och den som får stöd i en speciell situation. Att lärare som vägrar sätta glädjebetyg förlorar jobbet visar hur vinsten förändrar denna relation. På samma sätt kan läkare på vårdcentraler känna sig pressade att prioritera patienter med enkla och snabbehandlade åkommor framför de med mer svårbehandlade och därmed mindre lönsamma diagnoser.
Vi har sett vad som händer när man släpper marknaden fri. Det var uppenbarligen inte lösningen.
Nästa höst ska förslagen på hur vinsterna i välfärden ska bort ligga på riksdagens bord. De partier som röstar nej då får stå till svars för det inför väljarna 2018.
Linda Snecker
riksdagsledamot Vänsterpartiet