Skillnaden mellan vad människor föredrar och vad som faktiskt byggs är ett demokratiskt problem – folkviljan måste få större tyngd.
Att det många gånger finns ett stort folkligt missnöje kring betydelsefulla byggnader som uppförs runt om i Sverige visar sig inte minst genom sammanslutningar som Arkitekturupproret, men även rörelser och protester kopplat till enskilda byggnationer har fått stort genomslag i samhällsdebatten. I Stockholm har tillbyggnaden till Liljevalchs konsthall vållat stor debatt, en byggnad som påminner om en betongbunker och som uppförs mitt i den känsliga och skyddade kulturmiljön på folkkära Djurgården. Men motsvarande problematik finns överallt i Sverige.
Undersökningar ger stöd för att allmänheten föredrar en mer klassisk arkitektur över en mer modernistisk. Så sent som i november i år publicerade tankesmedjan Oikos resultatet från en Sifo-mätning som man låtit genomföra gällande allmänhetens syn på stadsmiljö och arkitektur. Genom en rad frågor som har ställts så framgår detta resultat tydligt. När de tillfrågade i undersökningen fick välja så föredrog exempelvis 70 procent hus från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, medan bara 30% föredrog modernistiska hus av dagens snitt.
SD vill att medborgarna ska få mer att säga till om sett till vad vi bygger. Därför har vi nu föreslagit i riksdagen att införa nya nationella mål för arkitekturpolitiken, med fokus på estetisk hållbarhet och tidlöshet när det byggs samt med mål för ökad folklig förankring. Vi ser detta som ett steg i att förbättra den folkliga förankringen på området.
När Sverige växer fort och det byggs på många håll och kanter så är det viktigt att se till att vi också bygger det som folk faktiskt vill ha och tycker är vackert. Det är tid att göra upp med det modernistiska smakmonopolet och se till att kommunernas invånare själva får mer att säga till om i frågan om utformningen av det offentliga rummet.